MickeBergPhoto

2012-02-13T17:08:00.002+01:00

Jag läste vad Jonas Svedin skrev. Han är en rockare som har bar i Umeå. Han plåtar och åker skidor och är en allmänt skön typ. Han skrev, att han höll inte på och plåta för att få kritik på sina bilder. Det slog mig verkligen att det har jag aldrig gjort.

Vem plåtar för att få kritik på sina bilder? Jag fotograferar för det är mitt förlängda öga. Jag plåtar för att berätta historier. Inte för att få kritik på bilderna, utan för att historien ska läsas. Inte fan läser man en bok för att kritisera den, utan för att läsa historien, sugas in i något och bli inspirerad.

Jag har faktiskt aldrig tänkt i tankar som att mina bilder ska kritiseras. Vem fan ska kritisera mina bilder? Och varför ska dom göra det? Gilla dom eller ej, men det är ju inte mina bilder som ska gillas utan vad de berättar. Gillar du vad du ser på bilden? Gillar du den politiska visionen, känslan osv...

Bra bild, dålig, halvbra bild,,,visst, tekniken kring en bild kan man väl syssla med, men bilden är ju oftast tagen då man ser den och då är det väl innehållet som saken gäller? Inte fan tänker jag på teknik då jag kollar Bressons bilder? Väldigt mycket av hans bilder har en lätt oskärpa, men vad gör det? Han gör sällan eller aldrig en bild över 30/40 cm,,,det räcker.

Jag tänker på Krister Klereus senaste bilder. En snubbe som städar i Slussen. Jättebra fotograferat, dvs man tänker inte på det tekniska. Grabben kan sitt jobb helt enkelt och då funderar man aldrig på tekniken.

Genom åren har vi fotografer som hållt på i över fyrtio år kopierat på olika sätt. Först på stenhårda Brovirapapper, sedan körde vi mjukt på Orwo, efter det blev det något halvhårt på Ilfords Galleri, och så kom de moderna blixtarna och det blev hårt och fränt igen, men kvaliteten på bilderna förändrar sig inte ett skit genom åren. Det som var bra 1970 är lika bra idag

Det kan se för jävligt ut, men trycket i bilden, den inre känslan har inte slocknat en sekund på fyrtio år. Det är något att tänka på.

Att bilden börjar i sitt inre och fortsätter utanför ramen. Att man i samma sekund man knäpper, tar en bild för evigheten.
Att tekniken bara kommer att finnas där när du än tittar på bilden.

Det är som att se på sin älskade. Under fyrtio år kanske hon förändras, men det ser du inte, för den bild du ser, är den du såg första gången du tittade henne djupt i ögonen.

Segio Larrain har dött. Han blev 80 år och är en klassiker inom fotografin Han slutade plåta ganska snabbt, strax efter han fyllt 35, men jag har två fina böcker av honom.

Den ena, Valparaiso, som utspelar sig i hamnkvarteren, där Pablo Neruda skrivit förordet, är en lätt tummad, lite skitig bok.

Jag slår upp den. På insidan står det skrivet.... till vännen Micke från Anders.

Jag fick den här tunna, stående boken av Anders Petersen en natt då vi drack whiskey hemma hos honom på Götgatan. På något vis knyter den här boken ihop en massa olika trådar i mitt liv. Latinamerika, Lars Palmgren, Etc, nätterna med de fotograferande kamraterna på 80-talet, det gamla Söder, drömmen om ett annat liv. Det är också en bok som har blivit väldigt dyr på antikvariaten.

Sergio Larrain har gått vidare, men han lever vidare, genom att vi som beundrar hans bilder tänker på honom. Ni andra som vill se hans mästerliga bilder. Gå till Magnums hemsida.

2012-02-13T15:50:00.000+01:00

Komma hem är en jäkla omställning. Vad gör folk i stan, egentligen?

Sofo, det ultraheta placet på söders östra sida, ser ganska deppigt ut. Alla jävlar går och meckar med sin telefon.

Hallå, hallå, påminner om då man hade jobb, hur man knegade på då chefen kolla. Måste ju se ut som man knega hårt.
Nu är det luren som gäller. Gå på gatan och snacka i ett jävla snöre. Känns ganska impotent om jag får uttrycka mig så.

Gick in på ett fik på renstiernas. Förut jobbade det en invandrarbrutta med silikonet hängande lite överallt. Hon var av typen,,,stör mig inte och om du stör mig så gör det snabbt.

Ja, Ni vet. Den moderna servicetypen. Den andra servicetypen är ju lirarna på Siba som jagar en med allehanda papper så fort man köper en pryl för tjugofem spänn. Att gå in på Siba betyder att du aldrig kommer ut. Fruktansvärt ställe.

I alla fall, fiket. Nu hade det tagits över att riktiga söderkisar. Ni vet, typer som jag, som ser ut som lodisar. Kisar som inte har ett snöre hängande framför läppen hela tiden.

Skönt var det i alla fall att komma in på fiket. Det andades riktigt Söder för en gång skull. Schysst java och rejäla bullar och människor som kan garva åt livet.

I alla fall. Inmundigade fikat, samtidigt dyker Lunkan och LillOlsson upp. Blir lite bra snack och sedan ut i avgaserna på Folkungagatan. LillOlsson ska köpa snus. Han kan gå över hela stan för att leta billigaste snuset.

I alla fall, efter det köpte jag en ny dammsugare och gick hem till verkligheten.

2012-02-13T09:37:00.001+01:00

På tal om att göra böcker. Många vill att man ska göra billiga böcker. Jag frågar mig varför? De böcker jag sålt för 2000 kr inkl en print har sålt bättre än de böcker jag sålt för 125 kr. Förklara det Ni? Och vem gör böcker, billiga böcker, som du inte tjänar en krona på och som säljer sämre än de svindyra? Och de svindyra tjänar du dessutom pengar på....

Mycket intressant tankegång, tycker jag.

Strömholm sa en gång till mig. Gör två, tre böcker och sälj dom för 20 000 kr styck. Det kommer att fungera.
Jag tror fan han har rätt. Det känns inte bra, det känns odemokratiskt, men om folk inte handlar det billiga så vad göra? Om de rika, de med stålar vill betala, så varför inte?

På tal om kameror. Nu behöver vi inte tjata om kameror längre. Det har blivit så bra kvalitet så nu kan vi börja ägna oss åt bilderna. Kul va?

Nordiska Museet är det museet som sköter sin bildskatt bäst. Just nu är de aktuella med Strindbergs bilder. Strindberg var en bra fotograf.

Anders Petersen sa en gång, flera gånger, att i Sverige tar ingen fotografi på allvar. Vi kanske skulle försöka i alla fall? När jag talar om fotografi så är jag faktiskt mest intresserad av svenska fotografi. Visst, fotografi är ett internationellt språk, men det är som med litteratur. Jag föredrar att läsa svenska författare även om många av mina favoriter är utländska. Märkligt va? Är det hemkänslan, ett hopp om att den svenska fotoscenen ska spira stark?

Är det inte så att om den svenska kulturscenen sprakar starkt, så sprakar landet också starkt?

Annars då? Ikväll är det den där sjuka serien från Thailand på tv. De rapporter jag får från Thailand är ganska deprimerande. Ett land som allt mer verkar bli våldtagit av turismen. På vissa öar är det mer svenskar än thailändare. Det känns helt sjukt.

2012-02-12T17:25:00.002+01:00

Ett barn håller hela världen på sina raka armar. I Grekland kommer något att hända?

Axel Bäck skriver ungefär så här i sin blogg. " Eftermiddagarna var bäst. Då kunde man krypa in i kojan, dricka kaffe och känna sig nöjd med förmiddagens insats"

Det är viktigt att känna sig nöjd. Att känna sig nöjd är som att bli mätt, riktigt mätt. Det kräver att man varit riktigt hungrig innan.

Det är lätt att man petar i sig hela tiden, men då smakar aldrig maten så gott som den borde smaka. Som den smakar då man varit rejält hungrig.

Det är som med kärlek. Avstånd förstärker känslor. Det är som med sex. En minimal retning kan få det att välla fram.

Vad försöker jag säga? Att ett litet barn, många små barn bär världen på sina raka, tunna armar. Det kan knappast gå, men det är vad som erbjuds just nu.

2012-02-11T18:39:00.003+01:00

Det tar inte lång tid innan jag tänker: Hur trött kan en människa bli?

På fiket är det som vanligt. Sex veckor leder till ett och annat. Brödet, det dåliga brödet, har bytts ut mot gott, riktigt gott bröd. En vän har inte fått ut sin lön. En annan har lagat glasögonen. En tredje har ont i ryggen. Den fjärde snackar om att börja träna igen.

Det är som vanligt. Jag tänker dock: Hur trött kan en människa bli.

Det kommer en annan dag. Det känns redan nu att något är på gång.

Min son skriver från Thailand. "" Trött på att aldrig bli mätt på fried rice. Har köpt en flaska majonäs som jag blandar i allting. Det funkar bra."

Jag skrattar. Jag minns. Min son kommer det att gå bra för. Snart är han tjugo.

2012-02-10T21:08:00.004+01:00

Ligger i sängen, lite vimmelkantig efter all bilkörning. Kollar igenom Fotosidan.se. Den sajten får ofta skäll och det ska den ha, för den är väldigt kommersiell. Men, OM man kollar bakom kulisserna så finns det en del riktigt bra fotografi.

Det är ofta fotografer som på något vis inte har tagit sin egen skicklighet på allvar. Eller rättare sagt: Man fattar inte hur bra man är.

Alf Johansson jobbar på nätterna. Hans material är osorterat, men vem som helst fattar ju att om något år är det klassiska Stockholmska nattbilder.

Carlzon, som är en fd designer, har en alldeles egen personlig porträttstil. Dessutom är han bra på natur, landskap. Hans bilder är oftast väldigt bearbetade, men i hans fall tillhör bearbetningen bilderna. De faller sig naturligt på något vis.

Krister Klereus, är en dokufotograf, som tog några helt fantastiska bilder i Slussen. En skivaffär, en dokumentation, som lätt skulle platsa på Stadsmuseum. En slags dokumentär skatt.

Bengan, Straight photo, plåtar sina kameror stup i kvarten, men hans gamla bilder har en berättelse som borde ställas ut.

Micke Borg är ju den som i särklass bäst har skildrat punken. Jag fattar inte att hans bilder inte ställts ut på något vettigt sätt.

Jo, jag fattar förresten. Han och de andra tror inte att bilderna är bra nog. Jag tror de tänker helt fel.

Alla dessa fotografer är i mina ögon lika intressanta som det som ställs ut på olika gallerier och hypas. Personligen känner jag mer gemensamt med dessa fotografer än med de flesta som idag ställs ut. Och varför? Jo, för det finns en slags sympatisk, människovänlig inställning i deras bilder.

2012-02-10T19:46:00.001+01:00

Back home .....

På vägen ner till Stockholm tänkte jag på Grekerna. Hur fan står de ut? Tänk själva om Tyskar och Fransmän skulle bestämma över oss? Då svalt jag hellre och fixade läget på något eget sätt.
Jag tycker behandlingen av Grekerna allt mer börjar likna grym, överlägsen mobbning.

Alf Johansson ställde en berättigad fråga i sitt senaste blogginlägg. Varför producerar vi så otroligt mycket skit? Ingen människa kan väl påstå att vi lider brist på prylar. Gå in i vilken affär som helst och kolla? Allt vi behöver och hundra ggr till,,,så vi producerar inte för vi behöver utan för att det ska säljas. En viss skillnad, eller hur?

Sedan den Ledsna Hundens utspel om pensionerna. De är samma utspel över allt i europa just nu. Troligtvis räcker inte pensionspengarna, men kanske???? skulle politikerna ta och se över sina egna pensioner. Det är ganska många politiker som har rejäla bidrag varje månad trots att de knappt fyllt femtio och inte jobbar.

Nu har William Klein en revivel. Har aldrig förstått mig på honom. Visst, han är bra, men saknar hjärta och empati. En taskig jävel i mina ögon. Inte alltid, inte i sina tidiga bilder, men märkligt ofta ändå.

Jag har rejält svårt för mycket av den nya fotografin, tex den som visades i senaste numret av Eyemagazin,,,,det är starka bilder,men jag kan inte, hur jag än vrider på det, komma förbi att det luktar spekulation lång väg. Jag kollade tex på Kim Thues bilder, väldigt starka men i mina ögon också ren spekulation och helt avhumaniserad bildstil.

Det är också den bildstilen som gäller mest just nu på gallerierna. Jag kan ha fel, helt fel, men om man tycker William Klein var närgången, elak, utnyttjande, i sin bildstil så är han en svärmorsdröm i jämförelse med det som visas i senaste Eyemagazine

Slutligen, det finns folk som irriterar sig över att jag låter texten gå över bilden. Jag ser att Manley, skidfotografen och filmaren, har börjat med samma sak i sin blogg. Jag vet inte om jag var först, men saker och ting sker inte av en händelse. Att jag låter texten vandra över bilden har kanske att göra med att det är för mycket puritansk skit, för mycket perfektion, för mycket anpassning. Kanske könner jag ett behov av att rådda till bilden, läget, reta någon perfektionist?? Om du inte tål skiten, klicka på bilden så ser du den helt ren, utan text.

2012-02-09T16:51:00.000+01:00

Ja, så kommer dagen då man ska säga hej igen. Nästan sex veckors skidåkning tar slut.

Cartier Bresson tyckte inte man skulle hetsa sig igenom nya länder.

Man skulle smyga in varligt och försiktigt.

Jag håller med honom.

Vitsen med att vara på ett ställe en längre tid är att man får nya vänner.

En annan sak är att man blir upptäckt själv av de andra. Att ens dåliga sidor också kommer fram.

Det är en fin upplevelse.

2012-02-09T09:00:00.000+01:00

Vaknade halv sex, låg och läste bloggar. Jenny Maria är alla överens om att hon är bra. Jag håller verkligen med om det. Hon är unik, en pärla i Saragassohavet. Dessutom verkar hon vara en kanonbra, sökande människa också. Bodil Malmsten är också bra. De andra bloggarna som föreslogs håller inte måttet i min värld, för dålig fotografi helt enkelt. Alldeles för ofta alldeles för mycket photoshop, går fetbort.

Det finns dom som skriver anonymt och tycker jag är en sopa. Ibland tycker jag det själv. De tycker att jag slutat fotografera, att mina bilder är skit. Det kan jag också tycka. Jag pratade med Rektorn om det igår då vi åt en fin, varm, väldigt vacker, kamratlig middag.

Förr publicerade man aldrig dåliga bilder, för man orkade aldrig kopiera dålig bilder. Det var liksom slöseri med papper. Jag publicerade mig också en gång om år, eller vartannat år, med femtio bilder, vart femte år med 100 bilder. Det är klart att det blir tryck i sådant material.

Nu pressas det, genom blogg osv och det slinker emellan en massa skit. Grejen är ju att vi vänjer oss vid skiten och om jag ska vara ärlig så håller inte något jag ser på bloggarna någon som helst klass. Och varför? Därför att vi vänjer oss vid det medelmåttiga. Vi spar inte oss till de genomgångna, sorterade kvalitetsbilderna.

Om min egen fotografi? Jag jobbar på två plan och jag har sagt det förr. Idag är min grej bilden OCH texten. Jag söker kombinationen. Jag blir inte nöjd med att fotografera, att bara fotografera.

Det är en utveckling som funnits inom mig sedan slutet av sjuttiotalet. Jag har helst velat skriva, men aldrig klarat av det. Nu har jag funnit en form och ska man bedöma mitt arbeta numera ska man bedöma texten och bilden. Det poetiska tillsammans.

Om jag nu tittar på mina bilder, så har jag tre projekt: Skidåkningen, Grekland och något jag kallar Invisible. När jag tittar i mina bildmappar, som jag behandlar som jag behandlade mina bilder förr, så håller de mapparna samma klass som Stockholm blues eller Skogsnäs.

Det är märkligt att inse. Dessutom har jag efter tio års, hårt, dagligt arbete, börjat lära mig skriva hyfsat, så totalt är jag bättre än någonsin. Min blogg läses av ca 6-700 personer om dagen så någonstans måste jag ha utvecklats.

Jag är ändå inte nöjd. Jag tycker många dagar att jag är helt värdelös, i alla fall tre av veckans sju, men jag vet också vad som finns i mina mappar.

Att jag har något på gång, men ändå måste jag ge mina kritiker rätt. Jag kunde vara mycket bättre, men jag lider tyvärr av Henry Millersyndromet: Att jag vid snart 63 års ålder inte känner mig skyldig att göra ett enda skit som någon annan tycker jag ska göra. Jag känner mig helt jävla superegoistiskt. Min största lust är att bara vara människa.

Har någon en åsikt om mitt arbete så är mitt svar: Om du har åsikter, snacka inte så jävla mycket, gör det själv istället.

Ha en bra dag.

2012-02-08T15:15:00.000+01:00

Skidlärarlinjen hade uppkörning idag. Långa och korta svängar i Lundsrappet. Låt mig först säga: Det är något som max 1 procent av alla skidåkare klarar av.

Det var lite låg stämning, som det blir då alla inte klarar sig, men en tröst är ju att de får fler chanser.

Det slog mig dock hur lika skidåkning och fotografi är. Det är som då jag själv håller workshop.

Det första man måste förstå är att i misslyckandet ligger möjligheten till att lyckas. Tar man misslyckandet rätt förstår man tydligt vad man gjorde fel och rättar till felen till nästa gång.

Den andra grejen man måste göra upp med är förhållandet mellan roligt och lust.

Det ska vara roligt hela tiden heter det. Visst, om man hela tiden ska befinna sig på SAMMA nivå. Vill du utvecklas kommer att annat läge in. LUSTEN. Du måste ha lusten i dig för att orka, för det som leder till bra resultat är upprepningen. Och i det bra resultatet växer lusten och respekten för sig själv.

Kan Ni tänka Er något så jävla trist som att hela tiden upprepa sig? Men, i det ligger förjupningen.
För en fotograf att återkomma, fortsätta i samma spår ett bra tag, tills man nått fördjupningen.

För en skidåkare att nöta samma jävla svängar tills de sitter i ryggmärgen och sedan, kommer LUSTEN. När man kan och kan njuta av det man nött och fördjupat sig i.

För att riktigt erkänna hur det är, så är det inte riktigt roligt hela livet. Anders Petersen snackar ofta om sin triangel. Är du där nere där triangeln är bred kan du leva gott, ta hyfsade bilder, inte utsätta dig, ha ett gott liv helt enkelt.

Ju närmare toppen på triangeln du närmar dig, desto smalare blir det. Desto högre blir priset men också desto bättre blir resultatet av ditt arbete. Att vara på toppen av triangeln är ingen sinnekur. Det kan vara jävligt ångestladdat, mycket krav, mycket utsatthet, mycker upprepande och tråkigt, rent ut sagt.

Men, och detta MEN är vad det handlar om. Om du inte siktar på triangelns topp, klättrar dit, når du ingenstans. Sedan kan du inte vara där hela tiden. Då blir du galen och utsliten, men du måste klättra dit då och då.

Så, för att återgå till där jag började.

Upprepning är fördjupningens Moder.
Misslyckandet är lyckandets största garanti.
För att lyckas måsta man satsa och våga.

Ingen kan förneka dessa simpla faktorer, men Gudarna ska veta att man försöker.

Ha en bra dag.

2012-02-08T09:01:00.001+01:00

Vi måste inventera läget. Ge mig namnen på de tre bästa svenska fotobloggarna. Det ska vara bra, litterära texter och egna bilder. Det finns som bekant många bloggar( modebloggarna) som kör stenhårt med andras bilder.

Nej, bloggar om bild, livet, kärleken, teknik, politik, som har bra texter och egna, bra bilder. Ge mig en lista,,,

Jag har ca 6-700 läsare om dagen och det betyder ju att Ni måste ha en åsikt i denna fråga.

Tackar på förhand.

2012-02-07T18:47:00.001+01:00

Rektorn tror jag slappar??

Märkte han inte att jag skrev två bloggar igår. Och vilka bloggar sedan? Nobelprisklass, men det säger ingen,,,,fan,man har lust att lägga av. Jag har minsann sett hur det går till inom fotovärlden nu. Tio kompisar går på fotoutställning, sedan fikar man tillsammans, alla knäpper som galningar på varandra.

Hej,hej, man går hem, alla skriver en blogg, visar sina bilder som man tagit av sina polare. När man läst alla bloggarna ser man att alla tagit samma bilder som sina kompisar, på sina kompisar.

Verkligen SKITKUL och UTVECKLANDE.

Jo, Rektorn,,,,ja, nog var jag på väg till hans jävla plågande i värsta backen., men på väg dit fick jag minsann sällskap med en söting i liften som sa något om att jag var snygg och så åkte jag ett åk med henne. Hon drog på som fan, såg ju sedan att hon tillhörde landslaget, men jag hängde på och så blev det ett faceplant, drog en repa med nyllet i isen, och hon som tyckte jag var snygg försvann.

Ja, så då åkte jag in och käkade lite färdiggjorda pannkakor som var gjorda på ekologiskt riktiga ägg och mjölk och vete fan allt, och där däckade jag liksom.

Min kropp skrek droger och bastu, så jag tog den på allvar, seglade hem, och i liften, näst sista liften, träffade jag en polare som är lika gammal som jag och så körde vi några varv och på dom varven fick jag höra att han fått en stroke och cancer i ballen , så det förstärkte bara min känsla av droger och bastu.

Till slut kom jag hem, körde omkull en gång till. Ett jävla elskåp stod i vägen. Vad fan, elskåp i skogen....jävla uppfinning, men i alla fall, kom jag hem.

Bastun var varm och fin och jag drogade mig fett med en semla och sylt,,,lite konstig grädde till som var förbannat oekologisk, knappt rättvisemärkt, om jag får gissa.

Ja., kroppen läker ihop och nu har jag stagat upp den med renskav, fyllt av becerell, man slipper ha sådan där varningsväst då man cyklar, plus en äggröreblandning med creme fräsch.,,,,ja satan, och så två glas rött och man är klar för Nyheterna.

Annars då? Contador torska och då blir det lite tråkigare inom cykelsporten.... ja, trött är man...är det åldern eller trettio dagar på skidor non stop????

2012-02-06T20:54:00.000+01:00

Ibland då jag åker från den ena delen av Åre till den andra, brukar jag tänka på de norska skidåkarna som kom till USA och Canada med tremetersskidor, en stav och skidade över bergen som postiljoner.
De måste ha varit fantastiska skidåkare.

Att komma upp på en höjd en tidig morgon, se ut över berget, ger mig en liten, svag känsla av hur dessa norrmän kände sig. Dessa skidpionjärer. Där kunde vi snacka om offpist.

Manchester kallas spåren i snön. En gång var jag i Manchester, England. Jag var på väg till Isle of Man för att plåta mc-racet där en massa folk dör i onödan. Jag letade efter Manchesters centrum. Det var ju en omtalad stad med tydlig rockscen. Tro mig, men jag kunde fan inte hitta centrumet. Det var som dödens håla i Manchester.

Säger bara det. Isle of man var något annat. En liten stad, ganska snäll och oförarglig. Hojarna däremot var dynamit. Jag hälsade på Joey Dunlop, legenden. Jag tror han kom tvåa det året. Något år senare körde han ihjäl sig i Tallin på ett stadsrace.

Ja, så kan det gå om man börjar tänka på Manchester. Jag hade en manchesterkavaj en gång i tiden. Den gick sönder då jag hamnade i slagsmål om en brud utanför Timrå 1966, men det tar vi en annan gång.

2012-02-06T16:29:00.000+01:00

Jag tänkte på Henry Miller idag. Det var då Rektorn efter dagens arbete i backarna sa till sina elever.
- Vill man göra något bra är halva grejen att bestämma sig.

Det var då jag tänkte på Henry Miller.

Henry sa, efter att ha skrivit ett antal böcker, att han var less på att producera, att livet egentligen handlade om att bara vara.

Tillbaka till Rektorns uttalande: Om att halva gejen är att bestämma sig.

Om man ska bli bra på något så stämmer det. Att åka skidor, skriva böcker eller vara en bra fotograf handlar om att ha samma attityd: att bestämma sig.

Det är inte halva gejen. Det är nog fan hela grejen.

Sedan tar man det i etapper.

Man gör en liten utställning, man lär sig åka kortsväng, man gör en större utställning, man lär sig åka offpist och till slut, när man bestämt sig tillräckligt många gånger, så kommer man upp på en nivå, där man känner att man planar ut. Man kan sin grej, man vill ha en annan utmaning.

Det var där Henry Miller var, då han sa att han bara ville vara.

Det är alltid intressant att göra grejer då man strävar uppåt. Då man kan dom är det lätt att man förfaller till att bara göra för att andra vill att man ska göra. Det är då man ska ägna sig att bara vara.

Det tar några år att komma dit. Några böcker, en massa utställningar, en massa svängar i olika berg, men en dag är man där.
I det där läget som Henry Miller snackade om.

Det där läget som Rektorns uttalande påminde mig om.
Att göra en grej handlar till hälften om att bestämma sig,

2012-02-05T10:44:00.002+01:00

Solen glider in mellan gardinerna. De nya besökarna kommer på morgonen. Tågets vissla då det åker in i Åre är min väckarklocka. Det är en vackert ljud, precis som kyrklockans klämtning klockan sex.
Jag testar utrustning, hur jag ska få fram kameran ur fickan utan att ta av mig handsken. Sätter dit remmar på väskan, slipar skidor, väntar på att solen ska höja tempen lite. Just nu minus 25, lite för mycket.

Av någon underlig anledning slog jag på tvn då Flink sjöng igår. Han var riktigt bra, men det känns ju som ett skämt att se en legend som Kenny Håkanson stå och spela playback.
Tjejen som vann, hade en märklig klänning. Skulle prompt visa brösten hela tiden, men hon var så mager så det gjorde ont att se henne varje gång hon fläschade loss med tuttarna. Jag har lite svårt för artister som har så utmanande kläder att man glömmer bort deras musik. Vissa verkade ju gilla hennes låt, Personligen tyckte jag det var ett trist nackskott.

Nog om det. Solen glider in allt mer i rummet. Kanske skulle man ta sig ut lite snabbare än jag tänkt mig? Jag tar ganska mycket stryk av för kallt väder och vind. Mina luftrör lider av sk skidåkningsastma. En gång i tiden tränade jag hela vintrarna på löparskidor och på våren, medans vintern ännu fanns kvar, började jag träna på min tävlingscykel. Det ledde till det ena efter det andra, rassliga luftrör och eviga blåskatarrer.

Å andra sidan. Tror Ni jag ångrar mig? Inte en sekund.

2012-02-04T09:02:00.001+01:00

Tänk er tanken att vakna till minus 25 grader. Du är lite het mellan benen, dagen innan var du på krogen och åt viltfärsbiff och klyftpotatis.

Du träffade några sköna lirare, du drog några storisar och alla mådde prima.

Är detta inte ett skönt perspektiv?? Ibland vill man bara tacka livet för man finns.

Hamnade hemma hos en polare igår. Måste erkänna att jag blev lite avundsjuk. Han hade sånt schysst vindskydd. En villa som låg på sluttningen med utsikt ner över byn, En slags rustik väldigt ombonad sak. En sådan där lya där jag skulle vilja tillbringa mina sista 15 år med böcker, arbete, skidåkningen, tankarna.
Det faller alltid på pengarna för mig. Jag har aldrig råd. Han, polarn, var ju bankdirektör. Det är liksom skillnad.

Ibland funderar jag på om inte arvsrätten ska avskaffas. Att ärva är ett alldeles utmärkt sätt att bibehålla klassklyftorna, vare sig dina föräldrar är rika eller fattiga. Skulle det inte gå att fördela dessa pengar bättre och jämnare. Om din farsa och morsa är millionärer, varför ska du födas till det också. Du har väl inte gort dig förtjänt av det. Är inte tanken att alla ska ha samma chans i livet?

Jag får nöja mig med att ha ett bra liv, vara het mellan benen, äta en viltfärsbiff och skratta gott i natten.

Och tro mig, just det är många avundsjuka på. Just det skulle många också vilja vara med om.

Sedan två saker. Sj, så fort det blåser, snöar, blir kallt, lägger SJ ned rörelsen. Nu får det helt enkelt vara nog. Det SJ håller på med är helt värdelöst. Man kan inte ha tåg som inte går.

Sedan Marcus Birro, favo precis, men här skriver han en förbannat bra sak.

2012-02-03T16:27:00.000+01:00

Det är kallt och snart ska jag efter sex veckor lämna Åre. Det känns sorgligt. Min ogifta fru ringde, hade varit på Moderna och tyckte att det var konstigt att jag inte finns i samlingarna där. Hon är inte den förste som tycker så, men jag har aldrig gått hem hos Moderna. De svarar sällan ens på mina utställningsförslag.

För att första hur det går till i fotosverige ska jag gå tillbaka i tiden. Den absolut största anledningen till att Strömholm blev känd var att reklamaren Lars Hall lyfte fram honom två gånger på Galleri Camera obscura. Hade han inte gjort det hade Strömholm aldrig hamnat på Moderna. Lars Hall, som har en av världens största fotosamlingar, gav Strömholm den aura av artisteri han behövde för att förnäma Moderna skulle acceptera hans bilder.

En fotograf behöver någon som gör det jobbet åt honom. Jag vet ingen fotograf som orkar plåta och sedan jobba stenhårt med att få sina bilder utställda.

Sune Jonsson var ju länge i bakvatten. Efter Byn med det blå huset gjorde han en mängd, fula, trista böcker. Till slut måste etablissemanget dock ge sig för hans eminenta bilder och han fick Hasselbladspriset och det gjordes till slut en snygg bok med hans bilder. Jag vet inte om han fick se den själv innan han dog. I alla fall en mästerfotograf som behandlats som skit under sin livstid och mest för att ingen annan drog en lans för hans grejer.

Under Sune Jonssons tid fanns det ingen reklamare eller någon annan som arbetade för att han skulle få göra en snygg, tung bok och tacka fan för det. Vem säljer på landsbyggd? Först när Koudelka kom med sina tunga landsbyggdsbilder började Sune Jonsson accepteras på allvar. Det gick att förstå storheten i Jonssons bilder då man såg hur hans och Koudelkas bilder påminde om varandra. Ska jag gå ut hårt så var det bara Nordiska Museet som tog något ansvar. Först genom att visa Koudelkas grymma bilder och sedan Sune Jonssons.

I nuläget så är det några fotografer, som Petersen, Engström och i viss mån Tunbjörk som gör böcker och ställer ut i andra länder. Det är i mina ögon helt Greger Nilssons förtjänst. Han hjälper dom med böckerna, har kontakter med Steidl, finansierar i vissa fall (Back home) själv med stora pengar, layoutar osv,,,han sköter det jobbet utifrån att han är reklamare, har pengar och kontakter. Ska man komma någonstans med den internationella karriären ska man kontakta Greger helt enkelt.

Greger gör ett kanonjobb, men Moderna borde ta sig samman, ha lite utblick. Det känns ju ändå lite konstigt att en fotograf som gjort sådana stora dokumentationer som Mullvaden, Skogsnäs, Stockholm blues, Småmänniskor osv inte finns i deras samlingar.
Ännu värre är det ju med Arbetets museeum som påstår sig vara ett museeum för dokumentär fotografi. Suck, en hög inkompetenta idioter i min värld.

Den enda lärdomen jag kan dra av det hela är att om du ska ställa ut stort, ska komma på riktigt förlag, behöver du en reklammakare för dig själv, men också någon som finansierar dina grejer, är beredd att lägga kanske femtio, hundra tusen ur egen ficka. I dagsläget ser jag ingen annan som gör det jobb som Greger Ulf Nilsson gör.

2012-02-03T12:21:00.000+01:00

Det är onekligen kallt då polarn T och jag tar första liften upp mot solen. Det är underbart vackert, men minus 24 känns i alla lägen.
Vi ser en del spår i liften.
- Finns det varg här, frågar jag.
- O ja, säger T och berättar några varghistorier innan vi kommer upp och kan se ut över byn.

Jag har fyra par kortkalsonger, ett par långa, två fleece och två skjortor under jackan. Det kallas lager på lager och funkar perfekt.

Vi tar ett åk och innan vi kommit ner känns det som någon står och slår in spik i nyllet. Det är bara att bita ihop i den undersköna morgonen.

Polarn T har de fulaste handskar jag sett. Mina köpte jag på en sportaffär utanför Nyköping i höstas. De skull fungera i minus trettio stod det på reklamen. Bullshit. Bra handskar kostar. De här skithandskarna kostade inget och funkar inte. Det är som vanligt. Man får lära av misstagen.

Vi landar i en lifthytt. Det dräller in åkare som kört på baksidan av berget. Alla ser klart angripna ut av kylan. Knäpp upp pjäxorna, rör på tårna, så blir livet fint.

Solen lyser magnifik. Vi sitter och lyssnar på Eva, som är 22, och inte förstår sig på grabbar. Hon tycker dom är korkade. Jag skulle väl kunna ge henne ett råd, men det är väl så att det är grabbarna som ska ha råden?

Efter ett tag försvinner alla ut. Vi med. Solen är för vacker för att vi ska sitta inne.

2012-02-02T18:41:00.001+01:00

Funderar på två saker just nu. Fotbollstragedin i Port Said där ett möte i den egyptiska fotbollsligan urartade till ett massmord. Det ser allt mer ut som regimen släppte loss huliganer som fritt fick ge sig på de radikala anhängarna mot regimen.

Det andra, är de äldre som ockuperar för att få behålla sin sjukvård i Dorotea. En handling som i grunden handlar om vi har råd med landsbyggden längre.

Det finns en del att tänka på, helt enkelt. Annars ser jag att Melodifestivalen drar igång igen. Jag fattar inte bara hur man orkar mangla den skiten fram och tillbaka varje år? Nu ska till och med Thorsten Flink vara med. Snacka om att ge programmet en dödsstöt. Är alla helt desperata just nu, eller???

Days goes by, säger jag bara. Det snöar i Grekland,,,det är kul. Det ser lovande ut. Ni vet väl att man kan åka skidor utanför Aten om man vill?

Annars, kolla på Rektorns röda jacka. Säljs just nu på rea på Intersport. Bra skit, som man säger.

2012-02-02T16:20:00.003+01:00

Den här skylten ser man i Duved. Hade fan lust att riva ner den,,,, det leder mig till en annan sak: Lusten att göra något.
Det är många som vill åka iväg, plåta, göra något, men det blir inget av det hela.

Det är precis som med att skriva böcker: Man måste göra det. Det duger inte med att vilja. Att vilja leder ingenstans. Att göra leder någonstans. Vart, vet man aldrig, men att GÖRA leder dock någonstans. Att vilja, som sagt, leder ingenstans.

Alla vill något. Få gör något.

Den andra saken är att många tror att vilja är kopplat till ett bättre liv. Det vet ingen för om man inte gör något så får man heller inget resultat. Och det är resultatet som är beviset och i det beviset finns känslan av hur det var att göra det hela.

Min erfarenhet är klassisk. Man rymmer inte ifrån någonting. Att resa till Paris gör en inte lyckligare, men arbetet, det resultat man får fram, kanske gör att man utvecklas, blir starkare som människa. Tyvärr är det så att lika ofta går det åt helvete, och det konstiga med det helvetet, är att just av det lär man sig en jävla massa. Så tron på att lyckas kan lika gärna vändas till tron på att våga misslyckas. När man misslyckats en massa gånger är man mogen att lyckas.

Och när man lyckats några gånger, faller man ofta hårt i misslyckandet, men då har man lärt sig att det är i just misslyckandet lyckandet finns.

Såg att Moriyama gjorde en bok Farewell Photography då han var en 65 bast. Cartier Bresson la också av i den åldern. Det finns en orsak till att det blir så. Man ledsnar helt enkelt.

Personligen har jag ett mål: Att min skidkarriär ska krönas med sin bästa form då jag är sextiofem. Det tycker jag är bra. Efter det kanske jag ska skaffa ett annat mål?

2012-02-01T23:13:00.000+01:00

Det var någon som tyckte jag skulle plåta i förorterna?? Det är alltid någon som tycker något. Det är okej, men jag har alltid gjort som jag vill. Anledningen till det är att OM man ska få fram något som är bra, måste man själv gilla att göra det.

De som känner mig vet att jag gör aldrig som dom vill, utan jag gör som jag vill, och ändå kan det bli som dom vill att det ska bli.

Om jag fick välja, vilket jag får, så skulle jag helst vilja plåta Tour de Espagna,, cykelloppet i Spanien. Jag skulle gilla att sova i bakluckan på min bil en månad, hänga runt med cyklisterna. Jag skulle också vilja plåta en thaiboxningsklubb i Bangkok, resa till Kambodja och bo på ett lushotell i en månad eller två.

Jag har ingen som helst lust att resa till NY, Paris, London, Moskva osv, men däremot skulle jag vilja resa till bergen i Sierra Nevada, Mexiko, till södra spanien, Sicilien, köra genom Pyreenerna i en bil igen....

I Stockholm finner jag inget att fotografera. I Sverige knappt något heller. Varför säger jag det? Jo, för att jag har korsat genom sverige så många gånger att det går knappt att tro på och jag har alltid tyckt att det är supervackert och totalt dött.

Jag åker skidor och cyklar för det är min livsstil. Jag gjorde det innan jag hade en kamera och jag kommer att göra det så länge jag lever.

Om jag skulle behöva välja bort något, så skulle jag välja bort allt utom min cykel, mina skidor och en kamera. Jag är en människa som inte behöver något, bara min frihet.

Så, vad var det jag ville säga? Jo, att i mitt fall är att uttrycka sig en form av positiv bejakning. att man ska själv brinna för det man gör och det ska vara något som kan lyfta andra, göra att de också glöder, får lust, vill genomföra något.

Nog om det. Kvällen är sen. Det ska bli minus 28 grader. Vid de tempraturerna kan de bli vackert i skogen. Vem vet? Det kanske blir en runda i morgon med.

2012-02-01T17:04:00.000+01:00

Det är en kall dag. Solen lyser på Skutan så jag beger mig dit upp. Åker ner mot Tväråvalvet, virrar bort mig i dimman och den iskalla vinden. Hinner tänka att det är då fan att åka offpist. Att det är farligare än vad gemene man fattar.

Jag åker tillbaka genom systemet. Vid Tott går plötsligt en lavin då jag passerar. Sex stycken dras med i skredet. Det organiseras snabbt en letning. efter en kvart har fem hittats och är vid liv, men rejält knäckta och sönderbultade. Den sjätte hittas efter en tjugofem minuter och körs ner till en ambulans.
Man räknar med att man kan ligga under snön uppåt tjugo minuter, sedan brukar det vara kört.

Så kunde det ha varit.

Det jag plåtade var dock en övning som genomfördes under Urban Axelssons ledning och hans elever. Det man ändå slås av då det kommer till laviner är att det krävs en rejäl kunskap, ett överjävligt lugn och en stark organisationsförmåga.

2012-01-31T18:34:00.001+01:00

Är det så här en man ska se ut? Se på den stora, lätt missbildade näsan. Tyder på äventyr, frusna äventyr. Det finns många kvinnor som tänder på stora näsor. Jag tror det är lika många kvinnor som går igång på stora näsor som män som gillar rediga akterkastell....jo, jag vet, jag vet,,,

Kolla in den nonchalant slängda halsduken. Det är inte något billigt skit, hittat på någon andrahandskällare på Söder. Nej, det är värre ändå. Den fula fan har plockat på sig halsduken från ett träd en kall höst då någon stackare glömt den.

Bara att göra en sådan grej tyder på någon slags hänsynslöshet, eller är det snålhet, eller i bästa fall miljötänk??

Den nedåtriktade blicken säger chef. Den här killen är ingen lek, Han muckar man inte med ostraffat, eller så är det straffet han är ute efter. Han kanske gillar pisk i bingen. Det orakade nyllet tyder på en slags boheminställning. Kan ju vara en Söderslusk som klampat fram i ljuset från Slussens snart hädangågna tunnlar. Fan vet, kanske kompis med Bengt Ohlsson och Moderaten i stan.

Kolla in konsten bakom. Fina grejer. Ungefär som då morsan levde. Hon klippte ur bilder från Året Runt, klasskonst skulle jag vilja säga. Mycket dansande flamencodansörer fick den här stackars Söderbohemen se på sina sovrumsväggar.

Tittar man jävligt noga på denna imposanta Söderslusk så nog fan ser han ut att ha huvudvärk. Måste vara fartvinden i Hamrebacken. I de sjuttio blås han fick upp i värsta hanget, addera det med minus 22 och trettio sekundmeter i fartbyarna så kan Ni ana resten.

Hela hans ansikte borde ju vara en fasad av plåt och is, men icke sa Micke. Den här killen sov redan som tvåkilospalt med vargarna i Vormträsk.

Ja, o så till det viktigaste. Som i all bra konst så är det outsagda, det som man inte ser, det viktigaste. Jag säger bara: Vad är det Ni inte ser?

Just det, men det får bli en annan blogg.

2012-01-31T15:07:00.000+01:00

Tisdag.
Fettisdag
Duved
Minus 22
Arbetsdag.

Det är kallt. Rektorn sitter på kontoret och bättrar på Californiabrännan framför kvartslampan. De hårda killarna, de från Duved och Vormträsk( jag) kör vidare. Det är en vacker dag. Tårna svartnar.

Dags att gå in för en kopp svart tjärnkaffe.Åres ungdomar har friluftsdag. De stormar in på fiket. Tjugofem kids med ryggskydd och Åre slalomklubbs röda jacka.

- Man fryser då man kommer in, säger en av ungarna och kastar sig över en hamburgare.
Så sant det är sagt, tänker jag.

Efter Duved blir det lackskorna och sveriges dyraste fik, Bageriet.
Liten semla och kaffe, smakar på grädden. Mycket Lchf, tänker jag. Ni vet, den här nya dieten där man skippar kolhydraterna och käkar mer fett för att kompensera.

Jag sätter i mig all grädde. Mycket lchf, som jag tror betyder low carbonat, eller något liknande.
Sedan vidare till Konsum där Rektorns bilder hänger. Blir klassiska en dag, men nu är det nog dags att flytta dom till ICA?

Köper en massa ost, för min ogifta fru påstår att det är bra för formen. Hon är mycket för det ekologiska och rättvisemärkta, så det blir inte mycket mat i korgen om jag ska ha råd att köpa sprit också.

Efter det åker jag hem. I morgon en ny dag. Då ska jag testa mina Atomic Theory med rocker och slapstickmidja. Bra grejer, gick som skollade troll i Hamrebacken idag.

Ja, Ni fattar. Livet är en väldig massa grejer. Det enda som är av vikt är att köpa ost, äta fett och skita ordentligt.

Jag har en del att lära alltså.

2012-01-30T09:52:00.001+01:00

Mina böcker.

Istället för drömmar, 350 kr
Skogsnäs, 350 kr

Fotograferna, 200 kr

Historien måste berättas
Days go bye, de två sista 250 kr styck

Paket med Istället för drömmar, Skogsnäs, Fotograferna, 800 kr

2012-01-30T09:44:00.001+01:00

Gabbi tar igen sig på fiket Spuntino. Det var ett tag sedan, men vikten av bra fik är alltid en fråga som måste tas på allvar.

Spuntino var en pärla. Twang är också bra även om mackorna och fikabrödet är verkligt mediokert. Däremot är lokalen, ljuset och stämningen perfekt.

Vad ska man göra med alla sina bilder? Inte vet jag inte. Och fler blir dom. Grejen med bilder är ju att man tar dom för man vill säga något om den stunden man tog dom. Att man plåtar för framtiden, kanske för tjugo, trettio, femtio år framåt. Det är en storvulen och ganska intressant tanke.

Spuntino finns inte längre. Gabbi finns och är lika skön idag som då. Framför allt finns den här bilden, som togs i en trevlig stund i köket på Spuntino. På något vis är det vad saken handlar om. Att bilden finns och att vi skapar oss en känsla om den stunden, den där stunden för några år sedan, och därmed har vi byggt en brygga mellan nu och då.

2012-01-29T11:05:00.001+01:00

På tal om konstigheter, som en närstående sa i morse. En jägares hund väcker en björn i idet och björnen lackar ur och jagar ikapp mannen och tilltufsar honom rejält. Så heter det att björnen attackerade osv,,,ibland tycker jag media har konstig vinkling på saker och ting.

Sedan så en närstående angående Sjöstedt i V, som varit hemma med barn, att tror du Bildt varit hemmapappa? Om den saken ställdes stora tvivel, faktiskt.

Sedan lyste solen och det skulle eventuellt göras något på söndagen. Personligen kommer jag aldrig att göra något på helger i Stockholm, mer än att resa från stan. Idag har stan blivit ett överbefolkat Skansen var du än går på helgen, så jag avstår från alla helgaktiviteter.

Sedan, vad det gäller sossarna, så tror jag dom hittat hem. Det är liksom lugnt i ladan nu. Det kan börjas arbeta på allvar igen, för Moderaterna måste nu få på tafsen rejält för sin utförsäljning av landet.

Sedan, så var det inte mycket mer. I morgon Åre.

2012-01-28T14:04:00.003+01:00

Hemma o vände. Säger som Tristin Jones då han seglade över Atlanten för tjugonde gången: Inget speciellt hände.

2012-01-27T17:03:00.005+01:00

Den här bilden tog jag i Sydafrika med en halvformatare. Undrar om det finns någon där nere som läser min blogg? Såg att jag hade 7 läsare i Egypten och ganska många i Ryssland. Märkligt va?

Gammal man gör så gott han kan, eller.........

Polarn fyller år. Han tycker 54 är en ålder. Det är en parantes, säger jag.
Affe kanske har rätt. Man borde skriva en roman framöver.

Vi får se till sommaren. Först ska den ljuva vintern rasa ut. Hoppas man slipper ligga på sjukhus som förra våren efter rejäl krasch i backen.

Plötsligt kom jag att tänka på Hemingway och kvinnan har var ihop med. Hon som skulle föda och det gick åt helvete. Starkt slut på en bok.

Just nu är Strindberg på tapeten. Det är bra. han är förbannat intressant.

2012-01-27T10:16:00.002+01:00

Märker att jag blir allt mindre intresserad av att avbilda exakt. Behind bars, det outsagda, är kanske det bästa. Det som inte är helt tydligt. Landade i stan efter en underbar flygresa. Storm vid start, ganska coolt.

Läser om Larry Clark. Hur han anser sig måsta se till så pengarna kommer in till hyran och familjen. Intressant läsning. Har alltid gillar honom. Minns hans bildvisning på Moderna. Inte kattskit.

Att landa på Centralen, ta tuben hem i rusning, är något annat än att skida på fjället. Man kan lätt få panik då man ser all denna ickekommunikation som utspelar sig på Gröna linjen.

Behind bars, behind the green door, hette en bra film en gång i tiden.

Nog om det.

2012-01-25T22:25:00.001+01:00

Theo Angelopoulos, den grekiske filmaren med sitt långsamma sugande språk, dog på ett märkligt sätt igår.
Han blev överkörd av en motorcykel vid en filminspelning.

Jag har en bok hemma som består av kanske 150 sidor kopior av de bilder som Koudelka tog vid en av hans filminspelningar. Det är en hophäftad grej med bilder från filmen, Albaninen, men också från då de partajar och har sig.

Jag tror det är en unik sak. Tämligen unik.

Koudelka mötte en gång Cartier Bresson. De kom att mötas många gånger, men det här var en av de första gångerna. Bresson hade sett Koudelkas bilder, tyckte mycket om dom och sa till Koudleka att han borde resa till Indien och plåta. Att Indien skulle passa Koudelka bra.

Det tyckte inte alls Koudelka och så där är det med de goda råd man får. Många vill vara hyggliga och ge en råd. Det fungerar sällan för man vet så väl själv vad man vill göra och framför allt: vad man inte vill göra.

2012-01-25T14:18:00.003+01:00

Det är ganska tidig morgon på fiket. Polarn T och jag tittar upp mot Skutans topp. Där uppe glöder solen och temperaturen är runt 8 grader kall. Där vi sitter är det minus 20. Det känns kallt. Den här vintern har varit mild, man är inte van vid minus 20. Åren innan, då det ibland gick upp till minus trettio, då vande man sig och tyckte minus 20 var helt okej.

Der gnistrar bland träden då man kommer upp. Om en dag ska jag åka till storstan några dagar. Gå i lågklackat och hänga på mina fik. Sedan åker jag upp igen.

Hunden Jack följer med pistören Jon på fjället. Det är en skön hund som ser ut som om han ska dö om han inte får mat hela tiden.

2012-01-24T19:31:00.003+01:00

Amsterdam hade sina vita cyklar, kulturhusen Melkweg, Paradiso, Provos.
Stockholm Mullvaden och femtiokortet på SL.
Edsåsdalen, har sina gröna sparkar och det fina orörda liftfiket från femtiotalet.

2012-01-24T16:17:00.004+01:00

Solen stiger upp bakom Undersåker.
Klockan är 0920.
Det är samma sol som faller ner i havet på ön Naxos i Grekland vid 2030.

En röd bomb som stiger upp bakom bergen och faller ner i vattnet.
Jag skriker bakom ratten. Det är en ofattbar skönhet.

Edsåsdalen är en dal där vägen slutar. När man kört längst in får man vända, stanna vid skidboden eller restaurangen och vandrarhemmet Köja.

Det är ett ställe att stanna upp på. Allt är som förr. Om det nu går att säga så.
Snöskotern är gammal.
En kvinna kommer på spark. Jag är gammal, säger hon. Fast inte lika gammal som skotern.

När jag kör tillbaka mot Åre glöder Skutan i eftermiddagssolen., Det är samma sol som gick upp 0920 bakom bergen i Undersåker och faller ner i vattnet framför den grekiska ön Naxos vid 2030.

2012-01-23T22:05:00.003+01:00

ALL SANNING KOMMER FRÅN ATT STUDERA NATUREN.
Nomadordspråk

Såg den mest fantastiska dokumentären om ett antal familjer som bodde i en dal i Tibet. Det bodde högt upp, strax under himlen, skötte sina djur, sedan generationer, i denna dal. Nu fungerade det inte längre. Miljöförstöringen, det tunna ozonskiktet och annat gjorde att djuren dog ut, en massa problem följde på det. Kort sagt: Man lyckades inte försörja alla familjer.

Den gamle fadern lämnade över sin hjord, allt han ägde till sin son och begav sig till Ladack, där han satte sig i ett hörn och sålde mattor. Denna vackra, stolta man med alla sina kunskaper från ett annat liv. Det var en hemsk film, fruktansvärt bra och täckte så många plan att jag blev helt matt.

På tal om fotoböcker. Här en länk till Nordiska Museets bibliotek. Här finne en massa fina fotoböcker att låna. Bor du i Stockholm kan du fixa ett lånekort där, annars kan du be ditt eget biliotek om ett fjärrlån.

2012-01-23T15:36:00.000+01:00

En av dessa dagar. Sol, kallt, perfekt före. Jag hamnar på fiket, ett av sveriges dyraste fik, efter åkningen. En söt tjej i min dotters ålder står bakom kassan.
- Hej, säger jag. Åkte vi inte i liften för några dagar sedan. Vi satt och snacka om livet.
Hon tittar djupt på mig.
- Är du säker, säger hon. Jag hade röda byxor och rosa jacka...
- Just det, sa jag,,,,vi åkte upp i wm:åttan....

- Jaha, säger hon, tänk att jag minns inte,,,, vad vill du ha då??
- Kaffe ocgh liten semla och du ger mig väl personalrabatt nu när vi åkt lift tillsammans?
Hon skrattar generat.
- Okej, du betalar bara för kaffet. Är du säker på att du ska ha en liten semla? Ska du inte ha den stora..
- Jo, om du säger det så, säger jag, får fikat och går och sätter mig i ett hörn, kollar på Skutan som glöder i eftermiddagssolen.

I morgon åker jag till Danskarna och Edsåsdalen.

2012-01-22T20:48:00.001+01:00

Jag hade en ganska seg kväll. Gick ut på en krog med flicknamn. Beställde en pizza för 125 kr och en öl för 56. Jag var ganska ensam i lokalen. Pizzan kom in och den var JÄTTELIK. Hade räckt till fyra personer. Ölen var perfekt och smakade vällustigt.

Det var jag och några andra ensamma män. En barnfamilj gick just ut. Jag tog upp min Canon S95 och skruvade upp asat till 3200. Tänkte jag skulle testa. Det funkade ju bra. Jag har allid tänkt att 1600 asa är tillräckligt, men 3200 fungerade.

Efter halva pizzan gav jag upp, vek ihop den, funderade på att ta den i en doggybag, men eftersom jag avskyr pizza så avstod jag. Varför jag åt pizza kan man fråga sig? Jo,all annan mat var minst hundra kronor dyrare.

Ölen, som sagt, den smakade gott.

När jag kom hem läste jag på nätet att alla charkvaror i princip är värdelös mat. Rena giftet för kroppen och kastades tillbaka till Skogsnäskollektivet i början på 80-talet då det var hårda diskussioner om vad konstgödseln gjorde med jorden och maten.

Nu vet vi det. Jordarna är så urlakade att till och med vissa grönsaker får peniccilin. Och falukorven är en ren giftkälla.

Nåja, jag drack upp ölen, lämnade pizzan, betalade glatt 200 kr, kollade en sista gång i den elektroniska tvapparaten som skulle föreställa en levande brasa.

I morgon en ny dag, men nu vet jag ju att det fungerar med 3200 asa.

2012-01-21T09:34:00.000+01:00

I ”Kvinnans rättigheter” i förordet till novellsamlingen ”Giftas”, utgiven 1884, slår August Strindberg fast kvinnans rätt till lika uppfostran och skola, rätt att ”gå lös” och välja sällskap, rätt att rösta i allmänna val, rätt till politiska förtroendeuppdrag, ”kontrakt” i stället för äktenskap ”ty ingen skall behöva gifta sig för pengar eller rang”.

Detta på tal om Strindberg som alldeles för lätt kallas kvinnohatare, eller vad det nu är?

Juholt ja? Som vanligt fick jag rätt. Det verkar vara något fel på den socialdemokratiska kulturen. Ett sådant stort parti måste väl kunna få fram en bra partiledare, men man har misslyckats totalt med de två senaste.
V fick ju fram Sjöstedt, men tänk om den där Ohlykopian, den unga kvinnan blivit partiledare då hade V försvunnit. Ohly var ju också en katastrof. Man kan inte bara vara tvärs, man måste kunna diskutera och förhålla sig til saker. Det kunde inte Ohly.

Har Ni tänkt på att man tycker synd om sossar som får gå gatlopp, men inte fan skulle man tycka synd om Reinfeldt, Kdsarn eller Bildt och de fick en rejäl kölhalning i pressen.

Varför? Troligtvis för att man vet att de ljuger som travande hästar, säger en sak och gör konstant en annan sak, ökar klassklyftor, säljer ut Sverige, i princip krossar vårt land.

Såg en begåvad rubrik i DN. " De unga har svårt att klara insatsen , de 15 procent, som krävs kontant för att få köpa en lya".

Snacka om begåvad insikt. Hur ska en ung människa få ihop 300 000 kr kontant för att köpa en etta i Sthlm då den kostar mer än två mille.
Kort sagt: jag hatar borätter. De har förstört hela stockholm.
Börja bygga hyresrätter och bygg billiga hyresrätter. En etta ska kosta 3000 kr att hyra. En två max 5000 kr, osv,,,

Ja, det var politiken. Det fotografiska då?

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men förr blev man intresserad av en fotograf för hans eller hennes bilder. Idag börjar vi i en annan ände. I det tekniska, eller i en blogg. Fotobloggarnas främsta uttryck är ju orden. Att vi skriver. Min blogg idag är ju ett typexempel. Det känns också viktigt att skriva, men ibland kan jag längta efter att hitta en bok, gå hem och läsa om fotografen. Konstigt nog sker det sällan numera.

Den enda känsla jag kan sätta fingret på är att jag själv vill berätta historier i små, svarta böcker. Längre än så kan jag inte komma. Sedan får man tolka resultatet hur man vill. Mina två senaste böcker, Lust och Days go Bye, sågs av ca fem hundra pers, men knappt 25 köpte böckerna. Är det bra eller dåligt? Eller är det så det är?

2012-01-20T15:54:00.001+01:00

Det knäpper i knäna och vänstra stortån värker då den släpper ifrån sig kylan. Det snöar rejält. Jag liggr under ett tjockt, varmt duntäcke i mitt rum.

Jag tänker på politiken. Hur ska Sossarna kunna ha kvar Juholt. Allt handlar ju hela tiden i medierna OM han ska få sparken. Sossarna eventuella politik finns ju inte redovisad någonstans. Juholt gör en slags gatlopp nu. Man trodde det skulle sluta någon gång, men han blir en slags hackkyckling och varje gång man ser honom förväntar man sig ett sammanbrott.

På samma vis var det med Mona Sahlin. Så går det inte att bedriva politik. Kolla på V, sedan Sjöstedt kom in i matchen, har dom brakat rakt igenom rutan. Trevligt att se.

Jag kollar på handboll. Stenhård sport och så lite filmningar, så lite tjaffs mot domaren osv,,,fotbollen har allt att lära av handbollen.
Rött kort direkt om någon annan än lagkaptenen snackar med domaren. Världens enklaste åtgärd. En kille som Alves i Barca skulle inte få stanna på plan mer än tio sekunder. Han gnäller ju på allt hela tiden. Ge dom rött kort bara.

Väx upp, säger jag.

Jag har en del mål i livet. Inbillar mig att man lever längre om man har drömmar man vill realisera. Ser att många bloggare, fotobloggare, börjar resignera. Det verkar vara svårt att föra ett seriöst snack inom fotovärlden och det är kanske inte meningen heller., Man ska kanske bara låta bilderana tala och skita i resten?

För övrigt har jag raderat mina böcker, Lust och Days go bye, från Blurb. De finns helt enkelt inte längre så Ni som köpte böckerna har nu en ganska orginell bok i väldigt liten upplaga. Det kanske finns 25 böcker i omlopp. Mer är det inte.

2012-01-19T15:39:00.001+01:00

Rektorn och jag hänger i backen.Han har ont i ryggen , men så släpar han ut en haubits på typ fyra kilo varje gång han ska plåta. Jag har min kamera i fickan. Givetvis tar han nittio ggr av hundra bättre bilder än mig av åkarna. Han kan sikta på dom med ett långt tele. Det är en proffessionell attityd som jag också skulle ha om jag skulle leva på att plåta sportbilder. Det är den typ av bilden som krävs för att man ska överleva som sportotograf.

Jag står i backen med en glugg motsvarande 35 mm och chansar vilt på allt som passerar. Jag tycker just det här chansandet är roligt. Dessutom har jag helt snöat in på bakgrunden. Jag vill bara ha en åkare i rätt position som ska passa in mellan snökanonerna i bakgrunden. Det tar 150 knäpp, innan jag tycker jag fått något som liknar något.

Jag vill att det ska vara lite Dart vaderfeeling. Inte för jag vet vad det är, men det är i alla fall något jag inbillar mig.
Eleverna blåser på och Rektorn och jag har det mysigt. Efter ett tag ger vi upp. Jag åker hem, men han kämpar på med eleverna.Jag tycker han är beundrandsvärd som, tillsammans med sina kolleger, i kallt och snöigt och blåsigt och soligt och ibland härligt väder står i backarna och puschar sina elever.

2012-01-18T15:36:00.002+01:00

Det kreativa jobbet är som livet. En del bra dagar, en del dåliga och så de riktigt jävligt dåliga. På samma sätt är det med skidåkningen, Vissa dagar kan man bara lägga av, gå och ta en semla och fika., Ungefär som idag då???

Skidlärarlinjen körde formationsträning. Ganska snyggt att se på, Lite konstsim över det hela. Jag ledsnade på isen och snöröken i Duved och drog in till Björnen.

Hunden Jack blev klart deppad då jag inte hade något godis att bjussa på.

I liften träffade jag en legend. Kvinnan som tagit mest SM-medaljer i slalom. 14 stycken och den första redan 1955. Hon är över åttio år och kör fortfarande på i backarna. Vivi-Anne Wassdahl heter hon och är en klart lurig kvinna.

2012-01-18T09:59:00.001+01:00

Klockan halv tio. Disigt. Hur är det ovan molnen? Bläddrar i Åre Magasin som jag tycker är en ofantligt barnslig produkt. Det är vita män med pengar, vita män som hoppar högt, vita män som skryter om Gud vet allt.
När man åker ut i backen ser man ryssar, danskar, barn, kvinnor, män och också de här ofantligt skickliga skidåkarna. Jag säger att Åre Magasin är som en bilmässa. Man visar bara det mest exklusiva, det mest hajpade, det mest opersonliga.

Varfär är det så? I backen möter man människor. Det gör man inte i Åre Magasin.

Den här typen av litteratur, reklamlitteratur, som ska föreställa litteratur, sprider sig överallt. Hemma i stan kan jag kolla i Vårdguiden och andra märkliga alster. Det är en slags läsning som ska föreställa läsning, men egentligen bara är reklam för apoteken, för skidfabrikanten eller bilmodellen. Det är helt enkelt oduglig litteratur.

Det är precis som bankernas anställda som kallas rådgivare. Glöm det. Deras enda uppgift är att sälja, att blåsa dig på dina stålar. Tror du något annat är du dum i huvudet.

Nog om det? Vad är det jag saknar i dessa förtäckta reklamalster? Känslan, finns ingen närhet till människan. Människorna är inte människor i dessa alster. De är produkter. som plastfigurer seglar de fram mellan sidorna. För många sådan alster leder till för många konstiga attityder, till för många korrumperade fotografer och journalister, till ett slags märklig människosyn. En produktiell människosyn.

Det är fortfarande dimma. Dags att ge sig ut och se hur det ser ut ovan molnen.

2012-01-17T16:28:00.002+01:00

Sitter i kabinen i Duved. Det drar mot eftermiddag. Gör en Matthias Hargin. Tar en bild på mig själv.

En fantastisk dag med värsta dimman i dalen och ju högre upp man kommer, desto ljusare och vackrare blir det. På toppen är det aprilväder. Funderar över skidåkningen. Trots Carvingskidorna åker allt fler bara rakt ner.
Det är bara de ytterst skickliga skidåkarna som svänger rejält. Rakt ner är grejen. Helst på breda skidor dessutom.

Jag vet att om en timme eller två kommer mina knän att värka, men jag inser att jag är en ytterst lycklig människa. Vilket liv jag lever. Ser molnen, dimman, tänker på kamraterna i stan. Stackare.

Hälsar på Skidlärarlinjen. Jag är nog deras sämste elev. En slags överliggare som aldrig tar examen, glider omkring lite hur som helst och aldrig lär sig något. Rektorn Ola presenterar mig för de nya gänget. Matthias, den andre läraren, grymtar i bakgrunden något om att det hårda föret, nästan isskorpa, är fostrande.

Jag åker hem, köper bröd på Konsum. Tänder ett ljus för en kompis som har det kärvt just nu. Det spelar ingen roll vad man gör, livet är ändå kort och det gäller att leva fullt ut i alla lägen.

2012-01-16T16:49:00.003+01:00

Days goes by.....

Idag hade jag en märklig upplevelse: känslan av noll betydelse, tills jag fick ett vackert sms från min dotter där hon tackade mig för livet.

Hon tyckte livet är underbart. Då tycker jag också livet är underbart.

Anton Corbinj på Fotografiska. Jag gillar honom, även om jag tycker hans småbildsperiod är den bästa. Det enda att se på i bildväg i Åre är väl Rektorns bilder som hänger i Tottstugan. Får bege mig dit i morgon.

Har haft skidtest hela dagen. Eftermiddagens test var ett par storslalomskidor av värsta sorten. För det första var de vallade så perfekt att de flöt ovanför snön. För det andra krävdes det att åka på skär om man skulle få ut något av dom,
Okej, testade och fyra ryssar frös ihjäl i vinddraget. Skidorna ställdes snabbt undan i garderoben. Man vill ju se sin 63årsdag, eller hur?

2012-01-15T18:01:00.000+01:00

Chelsea hotel i NY representerar en slags dröm om hur jag vill bo. På ett ställe, i en schysst miljö, där likasinnande bor. Ägaren hade en bra kommentar till varför så många konstnärer, författare

och annat löst folk vill bo på Chelsea Hotel,,," De finner en frid här. Man kan göra vad man vill, men man gör det fridlfullt och lugnt".

Det tycker jag är en väldigt bra beskrivning på konstnärligt arbete. Fridfullt och lugnt. Inte en massa jävla party och halleluja.

Nu ska jag försöka få hänga med lavinhunden Jack på äventyr i Åres snörika branter.

2012-01-15T11:51:00.000+01:00

Det regnar. Står i Sadeln och ser polarn Axel komma sjua i första åket.
Bra grabb.
I liften gnäller folk över beknäckarföre och det har dom
alldeles rätt i.
Funderar på årets andra semla....

2012-01-14T16:32:00.002+01:00

Idag försökte jag fixa till ett omslag. Jag hängde med kidsen i Bräcke och nog fan är det attityd, hängbyxor men också en väldigt tung konkurrens. Vissa är grymt bra. Det går inte att låta bli att bli impad över deras kunnande, men känslan finns i andra bilder.

Jag är överhuvudtaget väldigt ointresserad av att skildra prestation. Det blir sällan någon känsla i det. Just skidbilder saknar nästan alltid känsla. Gamla skid och naturfotografer som Thomassen spöar skiten ur nästan all modern skidfotografi och det är hans känsla och dokumentära anslag gör hans bilder så grymt bra.

Annars kollade vi på Anna Wahlgrens dotter i Skavlan. Hon har säkert helt rätt i en del hon skrivit men mycket av det hon sa kändes underligt, väldigt otydligt.

Som sagt, jag tror mer på känsla än prestation. Vad tror Ni redaktörer gillar? Just det. De är helt enkelt ultrakonservtiva, väldigt ofta bedrövligt inriktade på prestation.

2012-01-13T16:41:00.003+01:00

Days goes by....

I dag åt jag min andra semla och på berget röt vinden.

2012-01-12T21:34:00.001+01:00

En trött man ligger med haltande modem och försöker sammanfatta läget. Fjällväder är solsken ena stunden, rena snöstormen en kvart senare. Som idag, skulle försöka plåta ett omslag, men det var snöstorm och starka vindar. Plötsligt, underbar sol, kastar oss i bilen och kör mot Bräcke. En hundra meter före anläggningen drar snöstormen in igen.

Så kan det vara: Försökte plåta ändå, men åkarna höll på att meja ner mig i vinden, sikten och kanske mest för att jag har 40 mm som längsta tele.

Just nu ligger jag och funderar om jag ändå inte måste skaffa mig en riktig systemkamera med rejäla objektiv om det ska funka i framtiden??

Vad mer att säga? Såg Sjöstedt och co diskutera banker igår på tvn. En sak är klar. Sjöstedt har redan satt en prägel på debatten, Han känns som en vettig vänstersosse. Det gillar jag,

2012-01-10T20:38:00.002+01:00

Days goes by.....
Värkande fötter och värkande knän, verkar vara priset för att vistas i fjällen.
Det går över, det går alltid över.
Ser att det ska träffas på Twang, fikas och snackas, Alltid bra. Alltid trevligt med snack.

Idag såg jag en en snubbe som öste nedför backarna på ett ben. Blev himla inmpad o tro fan att det gick undan dessutom.

Annars så känner jag en viss lessnad över breda skidor. Det är som för stora kameror. Dom är bra ibland, men sällan.

2012-01-09T16:10:00.004+01:00

Nu vet man hur det är i stan. Polarna slåss på krogen. Det är mörkt och det gnälls över hur jävla kallt det är. I går gick jag i T-shirt och jacka och inga långfilsingar och frös inte,,,ja, fan, det var ju bara 15 minus...,ankskit som vi säger vi som är födda i vargland (Lappland).

Jojo, liften segar sig uppför Rödkullen. Det är dimma och vi spanar efter Rektorn men han har dragit vidare till en annan lutning. Det var tacken då man tänkte bjuda honom på pannkakor från Ica,,,Ack ja, men strax ovan trädgränsen öppnar det sig, solen slickar bergkammen och jag tänker att till lunch måste det bli något annat än pannkakor.

För övrigt gjorde Hellner årets sportbedrift i backen på Tour de ski. Det var ungefär lika tufft som Tour de France.
Fantastisk insats. Kul också att V börjar röra om i grytan. Sjöstedt är mannen att fixa lite rubriker till V.
Lunchen ja, blev pannkakor ändå. Vete fan varför? Måste ha varit en slags programering?

2012-01-08T18:00:00.000+01:00

Tänkte på Duanne Michels, den amerikanske fotografen som bland andra ställs ut på Moderna just nu. Han har en serie bilder där en kuk reser zig under ett par vita kalsonger. Backen i Högåsen gav mig nårra liknande tankar. En vit elefant i öknen , eller vad han kallade bilden

Duanne Michels är bra. Jag gillar att han skriver på sina bilder. Danny Lyon gjorde också det och det finns en fotograf i Kenya, som plåtar vackra kvinnor med krokodiler och Gud vet allt. Han gör också böcker som är som feta dagböcker där allt blandas i en skön kompott.

Det är sol och snö.I bastun är det tyst. Det finns folk som tror man ska sitta med badbyxorna på i bastun. De borde kölhalas.

För övrigt. Vad den undre bilder föreställer får ni reda ut själva

2012-01-06T10:21:00.001+01:00

Att tänka utan att reflektera är som att äta utan att smaka.... i alla fal. Mötte en väldigt brun man, som säkert kom direkt från Thailland. Förr, när jag var ung, var solbränna något eftertraktat. Det bevisade något. Goggelbränna var det bästa. Idag, då jag ser solbränna, tänker jag bara: miljöförstöring.

Märkligt va? Lite trött är man alltid, men det finns snö, så livet har fått en djupare mening. Jag tänkte jag skulle se VMfinalen i juniorhockeyn i morse, men i natt skrålade någon utanför mitt fönster vid fyratiden. VMguld, VMguld och jag tänkte, vad håller han på med,,,så blev det morgon och betydelsen stod klar,,,de svenska juniorerna hade alltså vunnit. Jag satte aldrig på tvn, låg kvar, steg upp, såg den brunbrände mannen och tänkte på miljöförstöringen.

2012-01-04T09:52:00.001+01:00

Jag läser Marcus Birro, som sitter i en kyrka, tänker på alla de döda, som är ensamma. Jag läser Unni Drougges Lutherska Badet. Hon slår vilt åt alla håll. Ibland är det roligt. Ibland blir jag mest trött. Jag läser Bengt Ohlsson, förstår ingenting. Gillar han Slussenförslaget eller ej? Han intar en väldigt bekväm ställning, låt det gå så får vi se.

Det var som Joakim skrev i sin blogg. Är fotografi så viktigt. Har det någon betydelse vad vi gör? Har det det? Tänk tanken tvärtom. Jag bryr mig inte om vad jag tar för bilder.Jag bara tar dom, eller jag bara låter stan bebyggas av en massa fula hus., Egentligen spelar det ingen roll vad jag gör med livet, jag dör ju ändå.

Man kan ställa sig frågan: Spelar det någon roll vad jag gör? Och jag säger återigen. Det som lyft dig i livet, i kulturen, är det något som inte spelat någon roll? Har skaparen av det som påverkat dig varit gjort av en som inte bryr sig? Strindberg, brydde han sig? Bruce springsteen, bryr han sig? Jimi Hendrix, brydde han sig? Kerstin Ekman, bryr hon sig?

Svaret är ganska givet. Det vi gör på allvar är viktigt/roligt/arbetssamt/skrämmande. Om vi reducerade oss till icke tänkande, bara gjorde, så skulle det bli ganska harmlöst. Det är ett lätt sätt att leva att inte bry sig. Man lägger ansvaret på andra. Det enda livsmål man egentligen borde ha är att göra livet bra för sig själv, sina närmaste och de andra. Att bry sig helt enkelt. Eller har jag fel?

Tillbaka, till det Joakim skrev: är fotografi viktigt. Fotografi är viktigt om det är viktigt i ens liv. Om man vill uttrycka något med bilderna. Om man inte vill det är det givetvis inte viktigt.

Å andra sidan, om man inte tycker det är viktigt kommer man heller aldrig att ta några bra bilder, än mindre lyckas genomföra något. Att göra något till viktigt kräver ansträngning och nu tror jag att Ni förstår vad jag menar. Att det som är viktigt, är viktigt för man vill att det ska vara viktigt och viktigt blir det först då man ser till att det blir viktigt.
Eller hur?

Och så lite hockey. Ryssarna spöade Kanada i juniorVM. Det var bra. Jag har alltid avskytt Kanadas spel i VM, OS osv,,,jag skulle nästan vilja säga att de oftast vunnit på att de spelat så rå och vidrig hockey. De har vunnit sina matcher på att skada och köra över målvakter och andra spelare i sina matcher. Om Ryssarna vinner VM så är det en vinst för den vackre, intelligenta hockeyn. Kanadas hockey och deras spelfilosofi/människosyn , hör hemma i en apbur på Skansen.

2012-01-03T08:17:00.001+01:00

It´s all over babe... julen rasar ut,,,
Läste morgonblaskan. Nordiska museet, som är ett bra museum, har 209 000 besökare på ett år. Fotografiska hade 370 000 i år.
Jag har mer besökare på min blogg än Nordiska. Jag har inte riktigt lika många under ett år som Fotografiska, men nästan. Är inte det något att applådera och stödja?

Jag jobbar dessutom gratis och Ni har det skitbra. Mina tjänster kommer till Er varma lya. Vilken tid som helst kan Ni gå in på den här bloggen och bli underhållna, uppretade eller förälskade.
Jag rekomenderar ett stödköp av mina böcker, se till höger Books for sale, eller helt enkelt att Ni skriver till mig, mickeberg@hotmail och beställer böcker som Ni kan se längre ner i bloggen.

Den som är riktigt radikal, som tror på kulturen och inser hur mycket gröt jag får äta för att leverera till Er varje dag, sätter helt sonika in pengar på mitt nordeakonto 490726-8595. Gör det till en månatlig vana så ska Ni se att Ni med tiden kommer att känna Er väldigt nöjda och samvetsbefriade.

I övrigt låg jag i natt och insåg att Moderaterna är de nya Sossarna. De har helt raderat ut Sossarna, eller rättare sagt, Sossarna har raderat ut sig själva. Nu blir V den riktiga motståndaren i politiken.

Vad det gäller det fotografiska, så har man olika perioder i livet. I min period, den mellan 62 och döden, är det bara en sak som gäller: Full fart framåt. Jag inser att kraften sinar framöver, så nu, fram till den sinar, gäller det att arbeta, älska, knulla, äta, snacka, sova, resa, skida, cykla i fullt ställ tills man kroknar. Då får det bli något annat, men nu gäller full fart och full optimism och en jävla massa roligheter.

Eller hur?

2012-01-02T19:44:00.003+01:00

Jag är väldigt optimistisk. Hur kan jag säga det då dagen är så mörk att jag förmår knappt stå upp av regnet som tröttar ut mig? Jo, för jag ser TECKNEN I SKYN.
Jag ska inte skryta men jag har alltid varit en jävel på att se och känna vad som sker innan det sker. Och det som sker nu, men som vi inte har blivit varse, är att världen blir mer humanisisk och söker allt mer kollektiva lösningar.

Jag ser det på nätet och jag ser det i fotografin. Tidningarna lever en dödsdans och kommer att försvinna. Det är en omöjlig sits att producera tidningar. Våra bilder och våra storisar kommer att ligga på nätet. Hur vi ska få betalt måste vi reda ut, men det är en annan sak. Jag har aldrig gjort mina böcker, mina utställningar, mina projekt för att tjäna pengar. Det har kommit senare och vi är på väg tillbaka till den gamla, nygamla, feelingen nu.

Jag känner optimism. En väldig optimism, för känslan finns plötsligt i luften. Jag har känt den här känslan i Spanien då Franco skulle dö, i Portugal då det blev revolution, i Sydafrika då Mandela var på väg ut, i Berlin då muren började rivas en kall januaridag och Tunis och jag stod på den andra sidan och plåtade de som kom ut genom murens hål.

Jag känner igen känslan. Jag känner en glädje för att berättandet, som är kopplat till en varm tanke om medmänsklighet, bättre liv, börjar spira lite långsamt. Det har inte varit dött, det har funnits överallt, men ofta som konst för det har varit det enda sättet att visa grejerna.

Nu pågår plötsligt något. Jag kan känna att inom ett år, eller två, sker något avgörande med den svenska fotografin. Skutan håller på att vända aktern inåt, siktet blir utåt. Och det därför att medborgarna, betraktarna vill ha något annat än det materiella. Vi står helt enkelt inför en tid då vi börjar få nog av det materiella. Vi börjar söka, det vi alltid sökt, gemenskapen, förståelsen och där kommer fotograferna, skrivarna, de som kan förmedla, in i bilden som viktiga aktörer.

Tro mig. Jag har rätt. Jag börjar redan själv tänka i nya, spännande banor.

Det kan ta ett tag innan jag skriver ett nytt inlägg. Jag måste ta ett snack med naturen.
Tänk på saken. Tänk på känslan. Tänk på var du själv står i dagens läge? Det är ju trots allt det saken handlar. Vad du själv gör.

2012-01-02T13:06:00.003+01:00

Det regnar. Jag lägger mig i badet, funderar på bilden och uppsåtet.

Jag har sett en del utställningar det senaste året där uppsåtet är viktigare än bilden. Självsvältande kvinnor, barn som far illa, genusfrågor,,,, alla har ett förbannat gott uppsåt men bilderna är skit. Dåligt gestaltade, dåligt genomförda, dåliga bilder som inte kommer att överleva utanför sitt sammanhang.

I en tidigare diskussion hävdade Göran Segerholm att varje bild måste bedömas i sitt sammanhang osv och det snacket tror jag inte på. Varje bild som ska vara bra, måste i varje sammanhang, vara bra gestaltad. Jag förstår Göran S och jag förstår också varför han resonerar som han gör, men jag tycker han har helt fel. En bra bild har bara ett sammanhang. Sin egen yta, sin egen tid, sin värdsliga publik.

Jag kollar på Fotosidan sajt. En del bra grejer om olika fotografer, men vad får mest kommentarer? Jo, en sketen kamerarem som säljs. En grej som inte ens hör hemma på en seriös fotosida. Varför får den mest uppmärksamhet? Jo, för att fotopubliken är totalt okunnig, vet knappt ett endaste skit om bild, fotografi och fotografins historia.

Tillbaka till uppsåtet och bilden. Det går att förena bra bild med uppsåt. Tänk på Eugene Smiths neoresedynskadade barn i barnbaljan. Tänk på en del av Salgados bilder, tänk osv,,,,Det är bilder som lever långt från uppsåtet. Tyvärr lyfts det halvbra fram, istället för att gå på djupet, lyfta det riktigt bra.

Egentligen borde alla kolla igenom följande fotografers böcker för att få en platå för sin analys av sina egna och andras bilder.
Cartier Bresson,
Koudelka
Weston,
Atget
Mary Ellen mark
Don McCullin
Larry Calrk
Danny Lyon
Avedon
Depardon
Tuija Lindström
Sune Jonsson
Strömholm
Petersen
Smoliansky
Engström
Lorrain
Moriyama

En ganska bra början tycker jag. En slags fotografisk kanon som borde finnas på alla skolor och ingå i det litterära biblioteket på alla skolor.

2012-01-02T08:16:00.000+01:00

Hannah Modigh verkar vara en kvinna på gång. Nu har hon ett nytt projekt som verkar vara spännande, ställer ut på Galleri Kontrast. Nu har jag inte sett alla hennes bilder, men hon har en stil, är en slags kvinnlig motsvarighet till Larry Clark, utan att ha Clarks öppna sexuella lust, men Modig har en slags dold sexuell agenda i sina bilder. Hon drivs av en slags sexuell lust i sina bilder även om hon gör allt för att dölja det genom sitt motivval och sina bilders "runtomkringmiljöer".

Nu har hon plåtat neråt San Fransiscotrakten och jag tycker om det ljuset, det platta ljuset som i mångt och mycket är som ett Norrländsk vårljus innan träden får löv. Som sagt, Hannah Modig verkar spännande., Och så Tomas H Johnssons hundar, Goro, Sev, PirenPetter, Bogren,,,,, Det börjar bli lite återväxt inom svensk fotografi. Det är kanske dags att lägga av.

Den som skriver bäst av dessa är ju Tomas H Johnsson. Han är novellistisk. Det är ett bra sätt att skriva på. För övrigt tycker jag Mia Klintewall bör ha en stor eloge för hon kämpar på med Galleri Kontrast. I mina ögon är Epstein den viktigaste fotoskribenten idag. Hans små fotoboksfunderingar i sin blogg på Dn är mycket viktiga. Epstein ligger alltid långt före oss andra då det gäller att skanna av den äldre och nya fotobokslitteraturen.

Annars, om man ska berömma någon annan fotobloggare så tycker jag Carlzon på Fotosidan ska ha beröm, Han ägnar sig till synes åt alldagliga ting men då och då samlar han ihop sig, visar på bildcollage som ger vibbar åt Smiths The Loft och då framstår han som den ytterst seriösa och tänkande människa han är.

Han är äldre än mig och det kanske uppfattas som oförskämt att jag har åsikter om en människa som är äldre än mig, mig jag tycker om hans allvarliga, seriösa sida. Det gäller också bloggarna Spånerier och Straight foto, som ofta är lite för lösa och ofokuserade i kanterna, men som då och då visar ett djup och en allvarlig sida som är väldigt viktig i dagens tid. Jag skulle önska att allt fler blev allt seriösare och allt mer personliga i sina bloggar och framför allt, slutar med sådana där löjliga gubbar, konstgjorda leenden och skit i texterna.
Om man skriver en bra text behöver den inte ledsagas av en massa konstgjorda nyllen,,,det är bara barnsligheter,,,,

Lär av Bodil Malmsten. Hon är fan bra, med åren har hon slutat fjamsa omkring, blivit knivskarp,,,det är vad som räknas

Ja, nu har jag tagit mig friheten att skriva om andra. Det är farligt, det är ett bra sätt att skaffa sig fiender, men så är livet för en skrivande människa som vill säga något på allvar. Och om det kan man bara säga att man ska vara glad för att man får säga det man vill säga.,...lev väl...

2011-12-31T11:56:00.001+01:00

Gone fishing., See you another year...

Konsten är inte att starta grejer. Konsten är att avsluta.

Den vita anoracken och Invisible man blir nästa projekt.
Annars, som sagt, synes ett annat år.

2011-12-30T19:20:00.004+01:00

Det är en sak som slår mig allt mer, ju äldre jag blir. Att man kan aldrig göra alla nöjda. I dag sändes ett program på P1 av Anton Karis, Studio ett. Jag tyckte det var fint men folk har verkligen olika åsikter. Någon tycker jag befäster mina trademarks och det som är intressantast är då jag talar om fotografi. En annan säger: jag är helt ointresserad av vad du säger om bilder, jag vill veta vad du tycker om kärlek, familjeliv, sex,,,

Ja, på samma sätt är det med bloggen. Svart, grått eller vitt. Stora eller små bilder, inte skriva, eller skriva, osv,,,

En tycker jag ska hålla käften i ett år, skapa ett sug för mina grejer. En annan tycker jag ska köra ut allt så jag överlever ekonomiskt.

Vad är det här, tänker någon? Jo, det är min Nyårshälsning pch den säger följande.
Skit i vad andra tycker.
Gör vad du tror du tycker om.
Beröm dig själv. Ingen annan gör det. I alla fall inte på lika bra sätt som du själv kan göra.

2011-12-30T08:04:00.003+01:00

Snor, snor, snor,,,såg på tv. Program om engelska par som väljer mellan att köpa hus i England eller flytta till värmen runt Medelhavet. Det är fascinerande att se att ALLA kvinnorna ville stanna i England medan ALLA männen ville flytta till värmen och Medelhavet.

Why? Varför är det så? Att män är så enormt mycket mer äventyrliga, medans kvinnors argument alltid är att de vill vara nära barnen, vännerna. Jag förstår bådadera, men jag skulle välja värmen direkt. Att flytta och bo vid Medelhavet är ju den viktigaste drömmen i livet, efter att skriva en dunderbok.

Jag fattar inte, precis som männen på tv, varför det är så viktigt att vara nära barnen? Kompisar skaffar man sig överallt och de gamla hälsar ju alltid på. När vi hade vår lya i Kastro på Naxos hade vi besök hela tiden av folk som kom och bodde. Jag tror aldrig jag haft ett sådant intensivt umgänge som på somrarna på Naxos. Det var tio ggr mer än i Sthlm idag. Jag har väldigt lite umgänge i Sthlm. Den här stan är en stad för de ensamma. Klimatet och kulturen i Sthlm/ sverige, är de ensammas kultur. Vill du ha umgänge i Sthlm måste du anstränga dig, ja kanske till och med planera. Suck.

Nog om det? Strax nytt år. Jag är redan på andra sidan nyåret. Tiden fram till den 1 januari 2012 är en ren transportsträcka.

2011-12-29T22:26:00.001+01:00

Mina böcker.

Istället för drömmar, 350 kr
Skogsnäs, 350 kr

Fotograferna, 200 kr

Historien måste berättas
Lust
Days go bye, alla de tre sista 250 kr styck

Paket med Istället för drömmar, Skogsnäs, Fotograferna, 800 kr

Idag snöar det. Snart försvinner jag till mitt vinterboende. Glöm inte det. Att då kan det bli svårt att köpa böcker av mig. Det är svårt med transporterna på Renfjället.
All the best, annars.

2011-12-29T22:16:00.002+01:00

Sitter hemma och snorar. Läser Harald Harbs skidblogg. Den är fin, bra grejer. Såg en jäkligt bra film av Staffan Hildebrand om skateing. Det är fint att se gemenskapen som finns mellan de olika utövarna av skating och samtidgt skildrades olika livsöden, där en del gick käpprätt åt helvete.

Jag blir lite tagen av sådant. Ibland undrar jag om det finns så mycket gemenskap i den fotografiska communiteten. Såg att Petersen och Terez-Gölin skulle ha workshop i Aten. Direkt surnar någon till och frågar sig om spaltutrymmet som ges till den händelsen är reklam? Ja, lite trött blir man alltid.

När vi hade vårt arkiv Mira, på den tiden det var ett arkiv man kände stolthet för, tyckte jag det fanns en stor gemenskap i den svenska fotocommuniteten. Samma då Fotograficentrum var starkt. Vi bråkade som fan och hade starka åsikter, men vi respekterade varandra och hade jävligt roliga fester hela tiden.

Jag är väl helt borta, men inte riktigt tycker jag det är så idag? Tiden går helt enkelt.

Vad började jag skriva om? Jo, gemenskapen, livet, gemenskapen, förmågan att ha kul tillsammans. Fotografi idag har blivit något som handlar om att ta bra bilder. I min värld har det alltid handlat om att ha kul, få vara med om grejer. Stunder som jag sedan kan översätta till upplevelser för andra, Bilderna har aldrig varit så viktiga. Det viktiga har varit känslan av gemenskap, att man haft kul ihop.

Ps... Snöar Ni in på att det går in text i bilden så klicka på bilden så kan Ni se den ren från text.
Ps... I morgon, fredag, studio ett, P1, efter 16oo om Ni vill lyssna på mina utläggningar om livet i radion.

2011-12-29T14:06:00.001+01:00

SR, STUDIO ETT, FREDAG 1600 ,,,,,

14 minuters snack om livet,,,,,med Herr Berg

2011-12-29T08:33:00.000+01:00

Annars då? Jag känner en slags sorg, kanske lätt desperation just nu. Det är som tiden står still, som om vi inte kommer någonstans? Jag tänkte på det då jag såg Cream på tuben. Vilket seriöst band, inte en millimeter fjäsk,medan idag, allt verkar vara fjäsk. Av någon jävla anledning kollade jag på Lady Gaga, vilken satans sörja. Visst, tjejen tar upp klassiska maner, men HerreGud, så trist, så efterblivet, rent ut sagt, så korkat.

Blev glad över Thomas H Johnssons hundar. Han har hittat ett ämne där han kan vara personlig. Då växer hans fotografi också. Alldeles för många försöker vara politiskt korrekta, eller vänster, eller någon annan ism. Glöm den skiten när du plåtar.Det är din uppfattning av livet, bilden är vad din mage och känsla säger dig att du ska plåta. sluta fjäska, helt enkelt,,,,,

2011-12-28T19:34:00.001+01:00

Skönt med lite black and white igen. Jag kollade på Carlzons gamla blogg, ser ut som den här, och det avgjorde saken.I alla fall. Man måste lita på sig själv.Min andra blogg blir en bildblogg utan text.

Om man frågar tio personer vad det tycker om en bild, en text osv, så tycker hälften olika. Det är som att tvätta ett manus i Hollywood. Blir bara skit i slutändan. Visst, en grej som många gillar, men vem vill göra en grej som många gillar?
Det är ju meningslöst, betyder nio ggr av tio att det är tandlöst... som sagt. Nu är det sagt.

2011-12-16T14:28:00.003+01:00

2011-12-15T14:57:00.002+01:00

Först granarna,sedan tomten, därefter snön och så är det över.

2011-12-14T20:22:00.000+01:00

Jag vet inte om ni har märkt det, men det pågår en kantring i samhället och i fotografin. Jag ser allt fler små uppror i samhället. Mer små oaser där folk kommer samman och börjar tänka kollektivt.

Varför? För att håller vi på som nu så går det åt helvete och det fattar allt fler, psykiskt och fysiskt.

På samma sätt är det med fotografin. Mycket av den fotografi som varit och är a la mode, den här utslitande, trashfotografin, som tex Lange på Fotografiska just nu och lite andra namn, (ni vet vilka jag menar), är inte i takt med den moderna tiden längre. Varför?

I nästan all den fotografin finns ett element av förnedring, framför allt könsförnedring. Jag var ner och kollade på Lange idag på Fotografiska och för tio , femton år sedan hade jag trott på hennes bilder.
Idag vete fan vad jag tycker? Det känns mest tröttsamt och varför det?

När man tog den här typen av bilder på sjuttiotalet så fanns det ett socialt forum, en slags politisk tro, att bilderna skulle göra förhållanden bättre. I alla fall upplevde jag det så och jag tror alla vi som arbetade med den typen av bilder, trodde det.

Idag, när samma typ av bilder tas, så är hela det politiska konceptet borta. Kvar blir bara en känsla av att man skapat konst för ett galleri, en karriär.

Ärligt talat så är inte de här nya bilderna, med de nya värderingarna, trovärdiga. I alla fall inte i mina ögon.

Det är lite svårt att skriva det här för det handlar om mig och mina vänner och vi är alla inblandade.
Om vi tar Moriyamas bilder på Galleri Riis, så ser jag de bilderna som ganska gamla, de flesta i alla fall tjugo, trettio år. Det ger dom en slags legitimitet.

Om en fotograf tog samma bilder idag, eler om man tar Araki tex, så är ju Araki en ganska tveksam fotograf då det kommer till könsrollerna. Alla hans kvinnliga modeller är ju en slags offer. Moriyama kör mer rakt på sak, känns mer involverad och det gillar jag. Jag gillar inte det här plåtandet då alla brudar framställs som prostituerade, vare sig dom är det eller inte, bara för att bildstilen kräver det.

Jag kan gå till litteraturen. Jag gillar Bukowski, Henry Miller, men båda är svåra att läsa idag, just för sina pissiga kvinnoskildringar. Miller är ju en visionär och har en fenomenal humor och kan beskriva sina kvinnor på ett bra sätt, men i vissa böcker, som Stilla dagar i Clichy, är han bara grisig.

Bukowski är en grym berättare, hans klassperspektiv är starkt för en kille som mig, som kommer från arbetarklass, men hans kvinnoskildringar är ibland helt förjävliga.

Om man ändå tar och jämför dessa två författare med en svensk, Lundberg, som gjort succe med Yarden och den senaste boken om kärlek, så berör alla tre samma ämnen, men Lundberg har ju inte en chans mot Bukowski och Miller. Han spelar i en helt annan, lägre division. Han är en mycket sämre författare och ändå är han riktigt bra.

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att även om gottandet i elände, bedrövliga kvinnoskildringsr osv är trist, så kan den typ av fotografi jag beskrev ovan ha stora, starka förtänster. Samtidigt kan jag känna att den är utdaterad, att förhållningsättet inte fungerar. Det som för trettio år sedan var en stark politsk, bildmässig handling, blir idag, trots bra bilder, en slags peepshow utan egentligt innehåll.

Någon ung fotograf, flera unga fotografer måste skapa ett koncept, ett förhållningssätt, som passar vår nya tid. Och det är där det glappar och glappar rejält.

2011-12-14T11:19:00.001+01:00

Om saker och ting och förändring.. se den här grejen med Don McCullin.

Eller den här grejen, för er som lätt får svindel.

2011-12-13T17:10:00.001+01:00

Jag läser Gunnarssons blogg. Han är förbannat bra. En annan jag passerar varje dag är Harald Harb, Sev, Lilla Blå och Goro,,,,det svänger inte alla dagar, men det svänger allvar. Det gillar jag. Allvar.

Hasse och Tages kåk i Vitan står tom. Ser att Hasse har gjort en ny julgrej. Jaha, gubben har inte kastat in handduken ännu. Bra jobbat, men kåken står tom och öde. Mina polare bor runt omkring i parken. Frågan är om inte jag ska få flytta dit snart också?

Träffade en annan polare från Berlin, Rykestrasse, värsta trendområdet i Prenslauer. Hon berättade att hon bor i ett av de sista trashhusen och att man får bara höja hyran vart tredje år i Berlin. Haha, de skulle man göra i Sthlm också? Det blir bara allt värre, sinnessjukt och snart kan ingen bo här alls.

Days goe bye, min senaste bok, skulle ni inte inhandla den till julen? Har tre ex hemma, 300 pistoler med frakten pröjsad.

2011-12-13T08:34:00.000+01:00

Lucia. Det är en vacker högtid. Synd bara att jag sover över den. Det snackades om att alla fotograferar nuförtiden. Om det blev några bättre bilder av det? Knappast. Skit är skit även om man tar tio tusen bilder. Personligen blir jag bara irriterad och generad då alla ska plåta hela tiden med sina mobiler osv. Jag behöver bara se på hur de håller kameran så vet jag att det blir skit, meningslösheter.

Det är som då vännerna träffas på fiket. Alla har med sig en kamera, alla skruvar och plåtar varandra och allt ser tämligen lika ut. Varför inte gå dit en dag och ta lite riktiga bilder? Personligen tar jag aldrig fram min kamera med andra fotografer. Tycker det är ytterst generande.

Men, det är jag det.

Simon gillade inte Moriyama. Det är okej. Det finns en risk, en allvarlig risk, med allt som blir hypat. Att det snabbt blir dåligt på grund av hypen och sedan får åren gå och så får man se vad som blir kvar. Kvalitet håller alltid i längden.

Nu har jag skrivit ut 400 bilder till en summa av 10000 kr i bläck. Allt i A3. Det är varken dyrare eller billigare än det analoga. Man kan säga vad man vill om det, men nu är det gjort. Slussen klubbades igenom med tre röster. Det känns futtigt att en sådan, egentligen opolitisk grej, ska tas med sådan liten marginal.

Lars Epstein på DN följer allt som sker i Stockholm. Han är DNs i särklass bäste reporter. Den bäste genom tiderna är ju givetvis Sven Öste, som också var en grym fotograf, även om han mest jobbade med DNs, i särklass bäste fotograf, Sven Erik Sjöberg.

En annan som kan skriva och plåta är författaren från Grisslehamn, Erik Eriksson.En underbar författare.

Nog om det. Lucian har nu gått och lagt sig och jag stiger upp.

2011-12-12T14:16:00.000+01:00

En grekisk kyrka som jag ofta kör förbi med moppen uppe i bergen. Snackade just med en bildredaktör. Man slås över hur okunniga en del är. Dom är liksom tio år tillbaka i tiden i sin bildsyn. Dom gör sitt jobb. Okej, okej, får lön.Okej okej, men hur vore det med lite fördjupat intresse för det man håller på med också?

Det förflackas, eller har jag fel? Inom fotografivärlden är det som två strömningar. De som försöker göra fotografi till en förbannad hobby, och så de som försöker ta saken på allvar. Vi kan väl säga att den ena strömningen är som en prostatasjuk gubbe som försöker pissa. Den andra,den största, är som en elefants skvalande.

Det är svårt med populism. Det ser bra ut men det leder rakt ner i källaren alla dagar i veckan.

I Åre lyckades man perfekt med premiären. Första dagen inställt. Andra dagen stannar liften så folk få hänga i luften några timmar. Det är en sak, en annan är att företaget Skistar, liksom låtsas som det regnar. På deras hemsida som ofta uppdateras, är det alltid sol, även om liften rasar ner, det spöregnar och backarna består av grus. Hos Skistar är det dock alltid sol och perfekta pister.

Det påminner om folk som säljer lyor som det heter; Nära Nytorget. Suck, om man vore giraff och såg över fem kvarter kanske man skulle kunna se Nytan.

Bullshit, populism, leder som sagt, rakt ner i källaren.

Nu är det återigen märkligt tyst om Grekland, Spanien osv, ??? Är det för att Tyskarna ochg Fransoserna försöker skapa en egen klubb för de utvalda?

En annan sak jag tänkt på är kulturen. Alla människor, om de tänker efter, visst har vi alla verkligen haft våra starkaste upplevelser i livet genom kultur, musik, böcker, dans, foto,film, teater,,,eller hur?

Frågan är då: Om vi har fått så mycket genom kulturen, varför detta kulturförakt?

2011-12-11T18:06:00.000+01:00

Den här bilden har Thore Soneson tagit av mig och min dotter Maja. Det är säkert sjutton år sedan på Naxos. Då körde vi med en trepetarmoppe som gick i nittio knyck. Bra skit, om man säger så.

Man ser hela tiden hur andra förändras. Hur ändrar man sig själv? Hur ser man ut på utsidan och insidan? Hur gammal blir man? Vad tänker man göra fram tills det är över?

Det gäller att inte ha för bråttom. Brådska skymmer sikten, som det heter. Men, det går kanske inte heller att ha för slött tempo. Och vad handlar det om egentligen? Är behovet av att producera kapitalistiskt? Har det inget med människan att göra?

Idag verkar den stora grejen vara att ha ett jobb. På min tid var det att aldrig få ett fast jobb. Vi kan väl säga att jag forfarande tror på det sistnämnda, men så är jag också lite speciell.

Det är viktigt att tro på livet, framtiden,men då gäller det också att sortera bort, komma till kärnan i sitt tänk. Hur blir man nöjd? Varför är nästan aldrig en modern människa nöjd?

Jag kräver så lite för att bli nöjd. Få träna, få vara ifred, få tänka mina egna tankar, få sitta med kompisar, få knulla, få sova tätt ihop. Inget av det som gör mig nöjd kostar en spänn.

Okej, en kopp kaffe kostar tio spänn. Det är försumligt.

Vad ville jag ha sagt. Att nöjdheten finns inom det egna kroppen och det egna psyket och i vinden, blicken, doften, huden, vinet,,,,allt det som är oss redan från första dagen givet...

Å andra sidan, alla dessa som inte ens får det,inte ens får mat på bordet, aldrig får ron, aldrig kan vila.. Vad gör vi med dom?

Det är vi som har, som ska dela med oss. Inget är viktigare än fördelningen. Tänk på Jesus, fiskarna och brödet...

2011-12-10T14:49:00.000+01:00

Some days, some days, sitter med polarna och ljuger på fiket. Går hem och kollar igenom lite bilder, samtidigt ser jag lite slött på tremilen på skidor. Byter kanal, Fredsprisets utdelning i Norge. Tre kvinnor som får pris. Tre underbara, starka, modiga kvinnor som håller tal så jag ryser, så tårarna rinner hos mig över deras mod, deras utstrålning. Ofattbart bra. Ren och skär revolution.

Fantastiskt. Svtplay kanske sänder?

Jag bara njuter av kraften hos dessa kvinnor. Det jag såg räckte för en månads inspiration.

Ja, det var vara det. Vill ni få lite kraft, kolla in de här kvinnorna.

2011-12-09T09:46:00.001+01:00

2011-12-08T14:08:00.002+01:00

På tal om träning och depressioner,,,

"Till en som legat till sängs en månad kan man förstås inte ordinera styrketräning tre gånger i veckan, det vore knäckande. Där blir kanske utmaningen att gå runt köksbordet eller till tunnelbanan, till att börja med."

Jag snodde citatet från en artikel. Hur många ligger inte bara ner, eller är försjunkna i soffan framför en dataskärm? VÄLDIGT MÅNGA. Väldigt många unga män, framför allt många unga män. De måste gå till psykologen, skriker de curlande anförvantern.
Fuck of, ta på dig skorna och gå ut för helvete.

Idag är det ju fan depressioner över allt. Snart är varenda jävel deprimerad. Är det inte det ena så är det något annat. Och lösningen blir ofta Facebook, eller något idiotiskt knark som Word of Warcraft. Och så sitter man där och glor och livet passerar.

Från jag var 19 till jag var fyrtio hade jag bitvis tung ångest. Framför allt i de yngra åren kom jag själv på medicinen. Det är ju för fan bara att börja träna. Det löser upp så många knutar. Ett schysst knull är också bra, två schyssta knull är ännu bättre. Visst, man kan kuta till en psykolog och få en viss hjälp, men jag är helt övertygad om att man mår bättre av att träna och knulla.

Sorry, inget någonsin kommer att få mig att ändra uppfattning.

Sedan är ju nästa fråga. Hur fan får man de deprimerade, datanördarna, att börja knulla, eller träna? Inget ont om Facebook men hittils vet jag ingen som fått bättre flås, fått knulla eller fått en skön känsla i kroppen av att sitta och vara deprimerad framför datorn. Att sitta framför en dator gör en deprimerad. Tio timmar om dagen framför en databurk gör dig sjuk. Det kommer att spridas en epidemi av unga deprimerade människor i de här landet. Glöm mässlingen, spanska sjukan osv,,,sånt som kräver tunga medikamenter. Den nya sjukan, datadepressionen, kräver bara ett par skor och lite schysst knulla.

Jag säger som Doktorn säger i svåra och bra lägen: Fitta, Kuk, Handgranat...

2011-12-07T22:38:00.000+01:00

Hur kan en kram se ut på bild? För inte så länge sedan var det populärt med kramar på bild. Nu verkar det ha avtagit. Nu är det mer kameror på bild???

I alla fall. Bilden då jag tar en kopp kaffe på ett fik utanför Härnösand är en klassiker. Det var ett fik som en gång i tiden var ett bra fik. Ett fik man stannade på då man drog norrut eller kom från norr, eller låg på träningsläger i Härnösand. Nu, då bilden togs, var det ett riktigt ökenfik. Riktigt, riktigt ökenfik. Jag minns fortfarande hur illa fikat smakade.

Körde man lite längre passerade man fängelset. Jag kan känna doften av fängelse på en mils avstånd. Märkligt nog har jag bara suttit i fängelse en gång. I Danmark då jag var med i en Greenpeaceaktion och på en Natobas. Gick inte så bra, blev finkan några dagar. Efter det har man hållt sig undan.

Som sagt, hur kan inte en kram se ut. Eller hur äckligt kan inte fika bli??

2011-12-06T13:37:00.000+01:00

Hänger på nätet, istället för att träna. Väntar på att mörkret ska komma till eftermiddagen. När jag var ung löptränade jag på höstarna vid ett sinnesjukhus. De som satt på stormen ylade ibland. Det var otäckt, men jag gillade mörkret. Speciellt då snön kom och det knarrade under skorna då man sprang.

Vi är alla influerade av något. Går aldrig att komma ifrån. Vi är alla på en resa. Varenda steg bär en influens. Vi är alla en länk i en kedja.

Vi snackade häromkvällen om drivkrafter. Min största drivkraft var inte talang, utan känslan att OM jag inte skulle hamna på det där sinnessjukhuset som jag joggade förbi, så måste jag göra något annat än mina föräldrar, mina släktingar, mina kamrater.

Jag var en outcast redan då. Inte för att jag hade något val, utan för att jag måste. Det ger styrka. Det ger den nödvändiga styrkan att överleva. Mitt liv hade aldrig gått att leva utan den drivkraften. Den drivkraften som sa att jobb, anställning, göra som de andra, det skulle leda till sinnesjukhuset.

Jag joggade på kvällarna, det knarrade under fötterna. Nu faller mörkret. Jag är inte tryggare idag. Det heter inte sinnesjukhus, ingen ylar längre, men det knarrar fortfarande under fötterna när snön är kall nog.

2011-12-06T08:01:00.000+01:00

Den underbara fotografen/vännen Goro Bertz skickade mig en länk där Moriyama testar digitalt och berättar lite om sitt liv. Väldigt sorglig video i mina ögon. Han har inte haft det för fett i sina dagar.

Tänker på det här med internet. Det bra, att man får se sådana här filmer, men också
på hur likriktat allt blir då alla härmar. I Sverige finns det många som härmar Moriyama, men orginalet blir alltid bäst.

På Fotografiska kommer till helgen en ny utställning. En norska som plåtar exakt som en svensk fotograf. Ni kan kolla själva. Det är helt ofattbart hur lika bilderna är.

2011-12-05T19:57:00.000+01:00

Det första man bör lära sig som fotograf är att stoppa ner kameran i fickan och ta fram den då det vankas bilder. Det är egentligen det enda fotoråd man behöver i livet. Stoppa ner den o ta fram den då det vankas.

Av någon underlig anledning påminner det om något annat i livet och det är väl så det ska vara. Vi träffades under lampskenet på ett trevligt cafe på söder. En timmes schysst snack, sedan blev det lite ta fram den och knäppa i två sekunder, sedan kunde lampskenet bädda in oss i decembermörkret igen.

Allt är en fråga om tid, mod och lust. Törs man inte blir inget gjort. Har man ingen lust blir heller inget gjort. Vet man inte vad man ska göra blir heller inget gjort,,,så där kan man gå på. Därför säger jag bara: stoppa ner den, ta upp den, knäpp och dra vidare. Det är allt.

2011-12-05T10:51:00.000+01:00

Solen skiner. Det kyler på. Älskar det. I are.cc vill någon byta en lya i Åre mot en stockholmslya. Hade jag inte haft min son boende hos mig hade jag kanske bytlånat ett år och känt efter. Stockholm har inga årstider, bara grått nittio procent av tiden. Kan längta efter norrlandsvår, då det rinner vatten och gatorna börjar damma och väggen bakom mig är varm av solen.

En annan gata. 1972 träffade jag en ung kvinna i det här gathörnet. Hon hade tjocka sockor i sina sandaler och åt glass. Vi blev ihop, bodde i huset, sedan drog jag till Asien några månader. Då jag kom hem hade hon en annan.

På Ubbe, eller gamla posten, sitter varannan typ med datorn uppslagen. Tiden jag avskyr. Tiden då blicken är riktad ner i gatan, mobilen, datorn...jag går över renstiernas, bussen tutar, stod jag fel, troligtvis stod jag fel.

2011-12-04T17:33:00.000+01:00

Jag somnar på eftermiddagen. Det är mörkt, riktigt mörkt. På förmiddagen lyste dock solen över hustaken. Det var vackert. Vi snackade om hur och var man ska möta Krisen om det nu blir någon kris.I en stuga på landet, med en vedspis, utan lån eller i ett billigt hus på spanska solkusten där det brakar isär ordentligt nu? Jag vet ju vad jag tror på: allting.

Det här med trygghet finns bara i kärlek och egot. Jag tror inte man kan få trygghet någon annanstans, men man kan ju ge fan i att låna sig över huvudet, typ betala 2 mille för en etta i stockholkms innerstad. Det kommer troligtvis att i längden bli en riktigt dålig affär om man inte kan amortera.

Jag tänkte på Moriyama, hur han levt och lever. Har han några barn, har han haft något kärleksförhållande? Araki,hans japanske fotografkompis hade ju en kvinna som han älskade och hade en stark relation med och som dog vid 46 års ålder i cancer. Araki fotograferade henne. Moriyama, vad levde o lever han för liv? Har han levt ett krogliv, ett suparliv, eller vad? Jag tycker sådana frågeställningar är mycket intressantare än vad karln har haft för kamera, (Ricoh pocket på slutet).

En fotografs bilder är väldigt beroende på vilket liv han levt. Nachtwey, har han barn, är han gift, lever han i äktenskap? Knappast va? Knappast barn, däremot kan han ju ha ett förhållande(kanske). Eugene Smith var en tragisk förälder och far.

Jag spekulerar lite, men vissa bilder skulle inte komma till om man inte levde på ett visst sätt. Bilderna följer ens liv, det liv man troligtvis måste leva för att stå ut med livet. Därför blir det så fel då vissa tror att man bara kan välja att leva det utlevande kroglivet tex. Det är inget man väljer, men som man kanske försöker välja bort efter ett antal år, för att överleva, för att inte supa ner sig. Det är många begåvade fotografer som supit bort sig. Jag känner en del, så inga namn nämnda.

Nog om det. Konstig blogg idag. Måste bero på mörket?

2011-12-03T13:38:00.000+01:00

Daido Moriyama på gallerie Riis som öppnade i våras på Rödbodtorget 2 (vid Tegelbacken).

Moriyama, som är 73 år, visar ett fyrtiotal bilder. Helt enkelt skitbra. Rått, snygg, känsla. Så förbannat skönt att se en fotograf som visar bilder som är en förlängning av honom själv. Inte något sökt skit, utan bara rakt på känsla. Grymt bra. Det bästa är ändå bokbordet där det ligger ett tiotal Moriyamaböcker. Karln har ju gjort över tre hundra böcker, alltså tio ggr fler än mina trettio. Det finns alltså mycket att göra.

Vill man se årets bästa utställning ska man gå till Tegelbacken och kolla in Moriyama.

På vägen hem passerar jag underbara Slussen, en usel fotoutställning i Blå Gången, men lika förbannat tycker jag Slussen är en pärla.

Hemma har hissen stannat. En stackars kvinna sitter sedan en timme i hissen. Jag och hissmeken hjälper henne att komma ut helvetet. Som sagt: Dario Moriyama om du vill se bra fotografi.

2011-12-02T18:13:00.001+01:00

Mina böcker.

Istället för drömmar, 350 kr
Skogsnäs, 350 kr

Fotograferna, 200 kr

Historien måste berättas
Lust
Days go bye, alla de tre sista 250 kr styck

Julpaket med Istället för drömmar, Skogsnäs, Fotograferna, 800 kr

2011-12-02T12:06:00.000+01:00

Hängde med en polare från P1. Blev mycket snack om nu och då. Skön morgon,trevlig stund. Hör av mig då det sänds.

Annars drar det mot helg, det vanliga köret. Städa, fika, handla och träna....

2011-12-01T15:30:00.001+01:00

Life is a dream,,,,

Lullar ner till bilen, som står snyggt parkerad. Någon idiot har försökt slå sönder bakrutan. Varför då? Det enda som finns där bak är en snöspade. Ja, dom kanske trodde vintern kommit igång, men som vanligt med min Hulkvolvo så gick inte rutan sönder riktigt.

Skit samma, sedan skulle inte polarn köpa bild, så då tog jag och gasa ut till Polarna Ester och Olle, två små paket i tvåkilosklassen. Riktiga sötingar, låg mest och såg ljuva ut. Hunden som tillhör sällskapet slickade mig ren hela tiden. Han ville vara polare han med.

Polarn A och jag gick ner i till källaren, grävde bland alla hans spett till skidor. Vi hittade ett par spjut i 190 cm, storslalom, så Herregud, i vinter blir det grejer.

Polarn A frågade lite skrämt: Du tar väl inte ut dom i Björnen? .....jag vet inte vad han menade?

I alla fall blev det sedvanligt starkt kaffe medan Polarn A gjorde en väska med slalomgodis åt mig. Fick den vackraste hjälmen jag sett,,,,

Efter det lämnade jag Polarna A,S, Olle och Esther och drog inåt stan igen.

Polarn I kallade på besök. Vi landade på fotograffiket, där greken Alexander satt och drack sin dagliga kopp java.. vi vinkade åt varandra, jasso, kalispera osv, innan Polarn I och jag ägnade oss åt väsentligheterna mellan det manliga och det kvinnliga.

Sedan måste jag gå hem och gräva i väskan och kolla grejer, kolla läget, fundera ut hur fan jag ska få råd med årets säsong i fjällvärlden.

Kanske workshop i Åre eller till våren i stan,,,,Gudarna vet, men vem bryr sig...

2011-11-30T15:47:00.000+01:00

Jag gör mina vandringar. Det viktiga är att man gör dom. Resultatet visar sig någon annan tid på året. Tiden då man sammanställer alla vandringars resultat.

Jag tänkte på Jaques Plante, målvakten i Montreal Canadians. Han levde med svår astma, växte upp i en ganska fattig miljö. Farsan gjorde hans första benskydd av potatissäckar.

Jag minns min egen målvaktsutrustning. Skydden köpte jag för dyra pengar, egna, ihoparbetade givetvis, på fabriken.
Kukskyddet sydde jag själv, massor med spån och grejer i en påse. Min klubbhandske gjorde jag själv av tjocka gummiskivor som jag fick av pappa och som jag limmade på en annan hockehandske. Axel och bröstskyddet och plocken snodde en kompis till mig på sportaffären. Ansiktmasken jobbade jag också ihop för egna pengar på Ortvikens pappersbruk.

När jag var femton blev jag uttagen att spela i div 2. Jag var livrädd, men som tur var, var jag bara andremålvakt.

Det är sådana tankar man har då man vandrar. En katt stryker sig mot benen, mina bilder hänger i fönstret på twang. Jag har fått pippi på träd efter ekens död på Östermalm. Jag ser vackra träd överallt.

Jaques Plante, hockemålvakten, blev en legend, dog tidigt, före sextio, i magcancer. Han var min idol, stor idol. Jag visste inget om honom, men jag visste att han var den bäste målvakten.

Nu vet jag mer. Nu vet jag att han var en bra människa. En slags schysst förebild. Det intressantaste av allt är, att trots min unga ålder, trots att jag inget visste om honom, visste jag just det. Att han var schysst, redan då, i mitten av sextiotalet.

2011-11-30T10:22:00.003+01:00

Det är en vacker morgon. Jag vandrar ensam längs kajen. Jag är ofta ensam. Jag har vant mig vid det. Var värre förr. Jag tänker på drömmar.

När jag var femton hade jag två starka drömmar. Bli proffsmålvakt i hockey i NHL. Jaques Plante, Detroit Red Wings. När jag uttalar namnen så minns jag spänningen i kroppen. Det var en stark dröm. Den slutade då det blev dags för Tvpucken och ett stenhårt slagsskott som tröck in kindbenet. Efter det drömde jag om att bli poptrummis, men gav upp då kompisarna i bandet tyckte jag skulle köpa samma sorts trummor som Ringo Star i Beatles. Jag spelade på morsans tvättkorg som jag klätt med plastskinn.

Min tredje starka dröm var att bli proffscyklist, men jag insåg efter något år att jag var för vek, min rygg tålde inte den hårdkörning som krävdes.
Den fjärde drömmen var att bli rallyförare. Från jag var femton, sexton, körde vi rally på nätterna. Efter några ohyggliga avkörningar med skrotade bilar gav jag upp. Det blev för dyrt.

Sedan tog jag studenten, åkte till universitetet för att studera ekonomi, men vissta att jag skulle plåta. Som fotograf har jag egentligen bara haft två drömmar: bli medlem i Mira bildarkiv och sedan i Magnum. Jag kom med i Mira och sedan gav jag upp Magnum, insåg att det inte alls passade mig.

Nu är jag en man med en enda dröm: att få bli gammal. Varför? För att jag vill gå på djupet. Det är hela tiden två krafter som drar i mig. Att gå på djupet(skriva) och att flykta iväg(fotografera). De krafterna är nästan oförenliga. Ibland tror jag att jag måste bli så gammal att jag inte orkar mer än att skriva, inte orkar flykta iväg.

Därför vill jag bli gammal, för att komma på djupet, för hur mycket jag än försöker sjunka ner, så glider jag iväg. Det är min sista stora dröm.

2011-11-29T14:40:00.000+01:00

Slussen? Nu börjar det blåsa roliga vindar igen. Såg en undersökning där majoriteten var för en ombyggnad enligt det första förslaget. SAMTIDIGT säger 2/3delar av de tilltalade att det inte känner till förslaget något vidare. SUCK. Snacka om idioter.

Det är så det är. Folk har åsikter om allt, men vet ingenting. Är det inte märkligt? Det är ungefär som bruden jag träffade på krogen och som sa att Lundell var en värdelös författare. Hade hon läst något? Nej, men hon visste ändå att han var värdelös.

Jag börjar bli lite trött på sånt: Okunskapen flödar helt enkelt.

Satt med polarna på fiket. Det var ett grymt drag, storisarna flödade. Riktigt kul, en grå dag som denna. Vi var oroliga att familjen som satt bredvid skulle bli lite upretade, men de snackade engelska påstod StorOlsson, men jag vet inte jag? De spärrade i alla fall upp ögonen varje gång ordet sex nämndes.

Så kan det vara på den här sidan Slussen. Den andra sidan är som alltid helt ointressant alla dagar i veckan. Eller hur?

2011-11-28T19:38:00.001+01:00

Låg i soffan och kollade på ett program med två damer " Doktorn kommer" eller något sådant?? Det här programmet och damerna har hängt med ett tag. Det handlar om sjukdomar och damerna ser faktiskt allt sjukare och opiggare ut för varje år som går. Det är faktiskt lite roligt.

Jag minns då jag växte upp. Att se på tv mitt på dagen var moraliskt förkastligt. Jag känner samma sak idag, men 2005 upptäckte jag ett program om doktorer i Australien som flög med plan och landade på den australiska landsbyggden. Jag blev fan hooked och satt ibland hemma och skämdes då jag såg på det programmet vid lunchtid.

Nu är det andra tider. Hur mycket tv som helst, precis som tidningar, lösgodis, name it, och det finns precis lika lite bra program som förr. Vad det gäller tidningar finns det defenitivt mindre bra blaskor än förr. Jag fattar överhuvudtaget inte varför Expressen och Aftonbladet kommer ut som papperstidningar. Först är det en skitprodukt, sedan en miljöförstöring. Varför inte bara trycka löp så kan vi läsa resten på nätet?

Det är en jävla tid. Väntans tid. Mellan varmt och kallt. Eller sol och regn. Det blir till att läsa en och annan bok.

Kom att tänka på Kenya, lejon och masaier. Masaierna försökte ju förr, av naturliga skäl, döda lejonen, då de åt upp deras kor. Nu har man fått masaierna på lejonens sida. Idag jobbar masaierna för att rädda lejonen och för att rädda korna, samtidigt som det ger turism och inkomster till masaierna.

Vore inte det något för samerna och andra som inte gillar varg eftersom de käkar deras djur. Skulle inte samerna kunna gå i täten för ett samarbete för att rädda vargen, öka turismen, och se till att tjäna en hacka på det, samtidigt som rennäringen skulle blomstra. I kyldisken låg det renskav från Japan idag? Vad fan är det? Ska det inte vara svensk renskav i kyldisken?

Ja Ni ser själva. Hur jag dribblar med många parametrar idag. Det är inte som på vissa fotosajter där man måste plåta av en kamera för att veta vad man skriver om....

Salve,,,,

2011-11-28T08:48:00.002+01:00

Den här helgen har jag tittat på tre unga fotografers bilder. Joakim, Jonas och Malin. Alla väldigt begåvade. Alla på den nivån där det inte handlar om bilderna längre utom om hur man når ut. Hur man gör sitt kännetecken känt.

Personligen tycker jag det är ett stort beröm då någon säger: Det där måste vara en Mickebergbild. Då har man satt ett spår. På samma sätt är det med de här unga fotograferna. De har språket, ska bara sätta spåret och spåret kommer med publiceringarna. Man måste publicera sig ofta, i alla sammanhang, skapa en publik.

Därifrån går man sedan vidare, utåt, internationellt. Från det lokala, från sitt revir, gör man sitt språk internationellt. Man börjar i det lilla och det glider ut i det stora.
Vad tror ni är mest intressant i Japan? Mora eller Stockholm? Mora givetvis.

Det är det lokala, ens lilla revir, som är spännande i världen. Inte det som
ser likadant ut överallt, stora städer. Där måste man sikta på människorna. Personligen är jag helt ointresserad av stora städer, mest för att de handlar så mycket om konsumtion och hets. Jag vill åt det lilla, vackra. Inte galenskapen.

Nåja, på tal om språk. Jag öppnade en fotoblaska, fransk sak. En otrolig bild på en vägkorsning. Den var så grym så jag insåg att det måste vara en Maestro som plåtat. Den var folktom, lite hårt kopierad, sträng i sin komposition, skärpa hela vägen. Bresson bort, fanns bara ett namn kvar. Koudelka. Mycket riktigt. Koudelka.Det är vad jag kallar språk, att ha gjort sitt språk känt.

Annars, såg filmen Buitiful. En film om en pappa i Barcelona. Herregud, vilken film. Något av de tyngsta och bästa jag sett. En film som förändrar synen på livet. Finns att hyra.

2011-11-26T14:59:00.000+01:00

Nu börjar den här tiden då allt blir 200 procent kommers. Allt fråm fri glögg till årets julklapp. Jag tänker på hur en historia kan berättas. Att det finns lika många sätt att berätta som det finns människor. Very intresting.

Slussen är på tapeten igen. De flesta som vill bygga nytt verkar inte fatta vad Slussen är? Har de sett hur Slussen såg ut för tio år sedan, eller femton? Hur kan någon rösta på det fullständigt befängda förslag som nu ligger framme? Det är ju bara en kommersiell betongöken och inget annat.

Folk flyttar till Söder för svindyra pengar, men de tillför ingenting eftersom de måste jobbba 24 timmar om dygnet för att betala lånen. Så blir Söder en sovstad och en kommersiell mötesplats. Det de sökte då de flyttade till Södermalm, förstör de själva direkt.

Märklig policy.

Ett träd betyder så mycket. Den gamla eken föll. Jag har ingen åsikt om det hela än att det är förbannat märkligt att de inte kunde vänta till på måndag med beslutet, då fristående aborrister då har undersökt trädet.

Det är det vanliga maktmissbruket. Det var samma på Mullvaden 1977-78. Då hette det att grunderna var så dåliga att det inte gick att renovera husen. Märkligt nog står det massor med hus på dessa grunder fortfarande och de verkar inte må dåligt. Mullvaden revs och ersattes av ett riktigt skithus, precis som de flesta nya hus i stan är idag.

Nog om det.

Det var historierna. Att de kan berättas på så många olika sätt. Att en stad kan tala genom sina tysta väggar. Att skönheten nästan aldrig ligger i det nya utan i det slitna, kantstötta, det levda. Att ett träd betyder mer än vi tror.

Kan det sägas bättre? Tror inte det.

2011-11-25T09:56:00.000+01:00

Det är nya grejer hela tiden. Var ner till Polarn Mats med Polarn Kjell igår. Mats har atelje mitt emot Debaser,i Slusskanalen. Vi satt och grilla och dingla med benen i den stängda Slussen. Det var cool. En stor råtta gjorde oss sällskp, ville hugga in på lammkotletterna, men den fick spö med kvasten. Sedan mellan tuggorna körde vi biljard. Det var då fan vad dålig jag var på det spelet, pricka knappt bollen.

Har ont i huvudet idag. Typisk fredag. Sonen snackar om Ikea, behövs valium till det. Läser om Pajala, där blir männen yngst, dör yngst. Trodde de var friska där uppe? I moderatfästat Danderyd blir dom äldst.
Fan, att moderaternaska leva längst också, verkar vara en hopplös kamp med tanke på att man blir allt mindre radikal ju äldre man blir.

Ja,huvet värker, märkligt att man lever längre i stressiga stan än på landet. Måste vara vargen? Vargen skrämmer upp folk och så spriten i bastun, ser ingen annan lösning.

Som sagt, fotografi. Inte min påse idag, men Ikea ska man väl klara av, kanske?

2011-11-24T11:12:00.002+01:00

Det är vår i luften. Tog en lång promenad, längtar så förbannat efter att ta ut tävlingscykeln, men knatar istället. Då ser jag dagens tema: Förklenandet av mänskligheten och djuren. Plötsligt ser jag en massa vovvar som har täcken. Nu har jag ändå levt ett antal år men inte fan har jag sett hundar med täcken för att de inte ska frysa då det är tio grader varmt.

Ni fattar, det är på Söder. Trendmakarnas, surdegsbrödets fäste. Givetvis ska nu hundstackrna ha täcken så de arma liven inte fryser ihjäl. Överhuvudtsget fryser folk för mycket. Rör på er så blir ni varma. Det enda mänskligheten behöver om det inte går under plus tio grader är ett par kalsonger cch en bandana. The rest is overkill.

Nu ska jag snacka med Sportcondrad, se om dom kan skicka mig lite sponsskidor.

I alla fall måste jag göra en prislista för nu vet jag snart inte vad jag säljer.

Days go bye och Lust... 250 kr styck

Istället för drömmar, Skogsnäs..... 350 kr styck

Fotograferna, Historien måste berättas...200 kr styck

Julpaket: Lust, Days go bye, fotograferna,Istället för drömmar och Skogsnäs,,,1000 kr.

Kontakta mig på mickeberg@hotmail.com

Sedan kan Ni alltid se länkarna här till höger. Books for sale, köp era böcker på blurb. Eller Filmlänken, se en fin film, osv

All the best...

Ps. Stort grattis till Martin Bogren som plockade hem 100 lök då han fick Scanpixpriset för Lowlands.

Och lika stort grattis till Henry Denander för den underbara boken The Accidental Navigator.

Bra jobbat, gubbs

2011-11-23T19:30:00.000+01:00

Luften är som vågor, stadsvågor. Jag andas fuktiga lovikavantar, vantar som grävt i smutsig snö och stelnat i gråhet.

Tittar på stadens speglingar i asfalten, Ernst Haas, Peter Turner, färgfotografer från förr. Kolla in, fortfarande bra speciellt Ernst Haas, fotografins Miro.

Barcelonas gungande Rambla med Miros vågor över trottoaren. Barcelona spelar mot Milan. Hoppas de utklassar Milan så det blir tyst på den sorgerlige Zlatan. Börjar tycka synd om karln. På sjuttiotalet köpte jag en affisch av Miro, de katalanska ränderna,samma ränder som Barca har på sina tröjor.

Jag åt på tjurfäktarrestaurangen vid Ramblan varje dag, fick sitta i det inre rummet efter ett halvt år, bland alla tjurfäktarbilderna. Undrar hur det går för dom nu då tjurfäktningen ska förbjudas?

Det regnar grått, asfalten plaskar och jag sysslar med mina cityvågor. Det blir inte mycket av, mycket blir aldrig av, men det är resan som ofta är målet.

November går mot december? Ekonomin? har jag skrivit i min dagbok den 1 dec? Jag har redan börjat oroa mig. Det regnar grått, det är grått men mitt hjärta pulsar starkt som Kajsa skulle ha sagt om hon visste.

2011-11-23T12:05:00.001+01:00

Jimi Hendrix har utsetts till den bäste gitarristen genom tiderna. Kan inte ha varit något svårt val, även om Clapton, Beck och någon till försökte konkurera. Mr Hendrix är något annat. Han är en slags urkraft som inte går att beskriva, bara känna. Jag har hört alla de här gitarristerna live, tex Clapton i Cream, Jeff Beck group, Stones, osv, men Hendrix knäckte mig. Det var så jävla bra att jag faktiskt inte kunde andas ett tag. Det var rent otäckt.

Det går en reklamsnutt på kabelkanalerna. Där spelar plötsligt Hendrix början på en låt, Purple Haze?? och det är fan magiskt i tre sekunder, sedan kommer ju reklaminslaget igång och det är som alltid helt värdelöst. Mr Hendrix var så långt ifrån reklam man kan komma. Han var en djupt seriös musiker. Läs hans självbiografi, inte så bra alla gånger, men det ger ett djup till hans svåra liv.

Jag tror jag bara haft två idoler, Brecht och Hendrix och det för att båda hade en total kompromisslöshet i sin konst. Nu ska jag fan kräma lite Hendrix i lyan,,,jesus, låta Mitch Mitchel plåga kaggarna, och Noel Reding pina basen medans Jimi ylar ner tapeterna med sin upp och nervända gitarr.

Den som kommer närmast Hendrix i Sverige är Bruno K Öijer,,,såg Ni när han lästa dikten om TVeken? Då svartnade det igen, blev tyst i rummet och andan stannade. Fy fan vad han är bra. Bruno K Öijer är ren och skär magi.

Nu slamrar Hendrix med gitarren,,,,

2011-11-23T08:39:00.002+01:00

Jag minns när jag gjorde Istället för drömmar. Vi, Kjell Dike och jag, la ut bilderna på golvet och gjorde layouten på en halvtimme. Texterna hade jag redan skrivit. De var hämtade ur min minnesbank.Det var första gången jag skrev novellistiskt, så som jag vill skriva.

Sedan trycktes boken på Nordan, ett kollektivtryckeri i Kapsylen. Det var länge sedan.Jag har haft ett ex kvar. Nu, trettio år senare, hittas ett antal böcker på ett lager och finns till försäljning. Även Skogsnäsboken, som jag gjorde med journalisten Stefan Lundström, hittades på samma lager. Av den boken hade jag också bara ett ex innan.

Priset för en bok är 350 kr, vill Ni ha båda 600 kr.

Vill Ni köpa ett julpaket med dessa två böcker, Fotograferna,Lust och Days goe bye, är priset tusen spänn inkl frakt.

Så kan det gå. Det som slår mig mest är hur tiden har gjort böckerna bättre. Det som också slår mig hur snabbt tiden går och hur svårt det är att hantera det nu och historiskt. Tiden, minuterna, sekunderna, går för fort för vi ska hinna njuta, falla ner i känslan. En stor syndabok där är internet. Så länge nätet är påkopplat kan man inte sjunka ner i tystnad och meditation. Så länge datorn står på skapas en spänning i ett rum. Det är en intressant och lite skrämmande insikt och det kommer ju givetvis med tiden att göra något med oss människor.

Det tredje som slår mig är hur snabbt det går att göra en bok. Det är inget hokuspokus, lägg ut bilderna på golvet, se ordningen, skriv texten och tryck. Det är allt, tro mig. Det är allt. Det kräver mod och det är där det skiter sig för de flesta.

2011-11-22T12:19:00.000+01:00

Var och vinkade av polarn Axel som ska på nytt träningsläger i Österrike. Det finns ingen snö någonstans, bara på glaciärerna. Trist läge, fundersamt läge och miljöförstöringen fortsätter.

Kör min nygamla Canon S80. Det är som med mycket. Det som kom först, eller var bland de första, är bäst. Den lilla odugliga sökaren fungerar, motordriften är fin och gluggen toppen. Det grå vädret gör mig galen och det finns bara en väg ut ur helvetet: motion, träning, så det blir en runda o allt känns lättare.

Jag skickade med Axel lite böcker så han kan meditera på kvällarna, slipa formen. Henry Millers Stilla dagar i Clichy, Birgitta Stenbergs Kärlek i europa, Erik Erikssons råttornas vinter, Man Rays självbiografi, Rocky, Skogsnäs, Istället för drömmar...vinner han inte en slalomtävling på den kosten då vete fan om det inte får bli Celine, Dostov, Sarte, Duras och Kerstin Ekman till nästa läger,,,,

Salve,,,sätt igång o snöa för satan.

2011-11-22T09:04:00.000+01:00

Lyssnar på P1, om hur 500 000 personer blir vräkta i Spanien för de kan inte betala lånen. Det går helt enkelt jävligt dåligt. Vem tror att Sverige ska klara sig från sådant med våra toköverbelånade lyor?

Vi som har varit med ett tag minns ju yppieeran, då det var möjligt att låna hur mycket som helst och inflationen skulle skriva av lånen. Jag hade en del polare som gick på den myten och de föll hårt några år senare. I princip fick de nästan lämna sina hem för att överleva. Nu är vi där igen, folk lånar som galningar utan riktig täckning och utfallet kommer att bli fult, igen.

Om man lånar måste man kunna betala, svårare är det inte.Tiden går fort och villkoren förändras hela tiden och för en gammaldags ekonom som mig finns bara ett läge: Inga lån i onödan och ska det tas ett lån måste det vara möjligt att betala tillbaka.

Ser att det skrivits mer om Fotomässan och den samlade känslan är att den var sämre och mer ointressant än någonsin. Jag minns fortfarande utställningarna på Fotomässan i Göteborg. Det var ganska bra saker. Det man ser och läser om nu verkar inte vara mycket att hänga i julgran?

Vad det gäller sossarna, så går Liza Marklund ut och sågar Juholt. Sorgligt att säga så vet jag inte riktigt vad som pågår? Det känns som om han bara hänger kvar och hoppas vinden med tiden ska vända. Det är en sak, men ännu värre är att sossarna säger ju inget. De driver inga frågor, de hörs inte, de ger inte mig någon livsluft och glädje. DET tycker jag är förbannat problematiskt och vi vet ju varför. Inget av partierna har någon riktig idé om vad som ska göras. Ingen vågar heller leverera något riktigt radikalt.

Personligen tror jag man måste se över några grejer. Skolan, boendet och arbetstiden, mer halvtider. Och det måste bli en annan fördelningspolitik, dvs mindre skattelättnader för den övre medelklassen och mer satsning på skola, åldringsvård och boende.